Armband

Utskriven

Igår blev jag utskriven från sjukhuset. Jag har sovit två hela nätter utan att vakna av smärtan. Jag har inte behövt ta lika mycket smärtstillande vilket är fantastiskt. Jag mår däremot illa. Fruktansvärt illa. Så illa att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Känns som att jag har magkatarr också så har börjat ta omeprazol. Jag är även trött, sjukligt trött. Sover och vilar mycket. Igår var jag så svag och trött att jag knappt åt på hela dagen. Jag orkade inte ens äta, så trött var jag. Hur är det ens möjligt att vara så trött? När sambon kom hem så värmde han risgrynsgröt och till det åt jag skorpor med smör, det var lagom. Så tacksam över att jag kan sova nu.

När jag gick på toaletten i morse så hade de kommit lite mörka flytningar igen (ifall någon antecknar =) nej skämt åsido, förlåt för äcklig info, men måste komma ihåg detta själv sen).

Jag kämpar och kämpar med tankarna. Varje gång någonting som det som hände imorse händer så sätts en process igång i mig. De automatiska tankarna. Katastroftankarna. Tankarna som sätter igång kroppens alarmsystem. Minnena som väcks av hur det var förut. Kroppen som förbereder sig på flykt. Jag kämpar med att inte låta de tankarna vinna. Allt kommer att gå bra.

Permission

Jag har sovit hemma inatt. Jag har haft den bästa natten på väldigt länge, sov hela natten utan att vakna en enda gång. I morse hade jag fått en liten mörk blödning. Pratade med avdelningen som skulle prata med läkarna angående mig när de gick ronden på morgonen. Barnmorskan ringde upp mig och sa att läkaren tyckte vi skulle avvakta med att skriva ut mig tills imorgon. 

Detta är min andra permission från sjukhuset på de totalt 10 dagar jag varit inlagd. Första permissionen gick inte alls så bra. Sov inget under natten, hade fruktansvärt ont dagen efter. Inga heta bad ,vetekudde, TENS apparat eller värktabletter hjälpte så jag åkte in igen på kvällen.

Jag har fått jobba hårt idag på att inte låta tankarna löpa amok i mitt huvud. Inte låta det som varit och hänt skapa panik.

På måndag skall jag till mottagningen för ett VUL då de skall se att bebis sitter i livmodern. Jag ber. Jag ser det framför mig. Bebisen sitter rätt. Bebisen mår bra. Ge mig styrka.

Värmedyna

Jag kan inte låta bli att skratta. Eller små fnissa när jag hör sköterskorna diskutera det här dilemmat med Värmedynorna. Att de får ben och tydligen försvinner från avdelningen. Någon stjäl dynorna. Gyn och förlossning delar på dessa kuddar. Nu finns det en person som är "dyn" ansvarig. Tror hon egentligen jobbar på förlossningen. Men nu är hon alltså även ansvarig för dynorna. Alltså jag tror jag kissar på mig för så kul är det. Helt hysteriskt. Det hände en incident nu på förmiddagen.

"Ngn" hade tagit min kudde för att lägga den på värmning. När en sjuksköterska var inne hos mig frågade jag om hon visste om dynan var "färdig". Hon frågade  

Om det var studenten som tagit den. Jag svarade att jag trodde det. In med kudden kommer "fel" student och säger att vi måste ha missförstått varandra. Hon hade bara frågat OM jag hade kudden. Men de var ju inte du som tog min kudde svarade jag. Stackars student, det var ju dessutom fel student som fick ta detta. Ja ja här har du iallafall dynan svarar hon och vi ler mot varandra. Tycker så synd om henne. På väg ut från mitt rum flyger sköterskan på henne och säger till henne att hon INTE får glömma skriva upp vem som har dynan nu. Det är väldigt viktigt att de loggas.

Högt och lågt

Inatt hade jag den värsta krampen sen jag kom in på sjukhuset. Det kändes som att något skulle "brista" på vänster sida. 

Det började på kvällen. Sjuksköterskan som jobbade natt var stressad och irriterad. "De e kaos här", sa hon. Jag fick smärtstillande vid kl 22. Frågade henne om värmekudden (den de tagit av mig för att värma på) var klar. Hon sa att de nog inte fanns någon värmedyna. Alla var upptagna. Av sådana som behövde den bättre än mig. Hon var super stressad och jag svalde och försökte hålla mig lugn. Hon gav mig en spruta och försvann. Vid 24 har värken stegrat sig ett snäpp. Jag väntar verkligen in i det längsta Att ringa på henne. Jag tycker det känns olustigt och pinsamt. Känns som jag "tar upp tid" från personalen när det finns folk som har MER ont än mig. Till sist måste jag ringa. Dörren skjuts upp så hårt att jag tror den skall "lossna" från gångjärnen. Hon står brevid mig och tittar på mig. Hon säger att hon inte vet vad HON skall göra med mig. Hon har jobbat på förlossningen i x antal år och ALDRIG varit med om detta. De ger inte ens morfin vid förlossningar! 

Sen kommer det. Hon frågar hur det skulle vara om jag bara försökte ignorera smärta? Om jag bara skulle "bita ihop"? Det är jobbigt för henne säger hon. Frustrerande. Det skulle vara så hemskt om de hände ngt med graviditeten pga det.

Vad svarar man på det?. Jag var faktiskt mållös en stund. Orkade inte bråka. 

Vid kl 03 ringde jag på klockan igen. Samma sköterska kom. Det var nu jag befann mig där inlägget börjar. Med ngt som höll på att "brista" på vänster sida. 

Hon frågade om jag ville ha smärtlindring. Jag svarade att jag ville att smärtan skulle dokumenteras. Jag berättade hur jag mådde. Hur smärtan kändes. Att man först fått kämpa för att bli tagen på allvar. När jag nu fått en diagnos så skall man ändå kämpa. Bemötas av detta. Det hela slutade med att hon sa att de såklart var svårt för någon som ej lidit av detta att kunna förstå hur det är och känns. Hon sa till och med att hon skulle ringa på läkaren. Jag fick smärtstillande i tablettform denna gång. Jag var till och med betrodd med en värmedyna nu. 

Efter kanske två timmar kom läkaren. Vi pratade en stund och han kände på min mage. Jag sa att de värsta smärtorna hade lagt sig. 

Jag tackade för han kommit och han bad om ursäkt för att jag fått vänta, det hade varit en hektisk natt. 

Inlagd

Sent igår kväll befann vi oss på akuten igen. Exakt 14 dagar sedan sist. Mensen är sen. Jag gjorde ett graviditetstest hemma som jag först trodde var negativt, men efter en liten stund så ser jag ett extremets svagt streck växa fram. Sjukhusets test visade också "svagt" possitivt.  

Att jag nu återigen ligger här i en sjukhussäng på Gyn känns jobbigt. Jag har kämpat sedan i onsdags med tilltagande smärtor MEN jag har på något sätt lyckats slippa åka in. Har med smärtstillande, vetekudde och TENS och heta bad kunnat ha värken under kontroll. Det konstigaste är att igår var min bästa dag på Hela veckan. Orkade ta en liten promenad med hunden. Var med på kalas och påväg hem handlade vi till och med. 

På kvällen började smärtorna bli intensivare. Molvvärken fanns där men de värsta var huggen. Huggen djupt ned på vänster sida. Skarpa, snabba och vassa. Som knivar. Har så fruktandsvärt ont.

Ultraljudet visade inte så mycket. För tidigt att se något. För tidigt och se om det är en graviditet. Om den sitter i livmodern. Att de inte sitter fel. De tog prover och nya prover skall tas imorgon för att kunna ställas mot Varandra. 

Alla tankar snurrar. Vad är det som gör så fruktandsvärt ont? Ingen vet ännu. Vi måste ge de lite tid. Det får lnte vara fel. Får inte vara missfall, får inte vara utomkvedshavandeskap. Får stark smärtlindring. Jag ska klara detta med. Allt blir bra. 

Jag knäpper händerna och ber, ber att det skall sitta där det ska och att det skall stanna kvar i 9 månader. 

På G

Gårdagen var hemsk. Riktigt hemsk. Svårt att somna på söndagskvällen och när klockan ringde på morgonen kände jag mig bakfull. Det är en intensiv vecka arbetsmässigt och jag måste verkligen vara riktigt dålig för att jag skall känna att jag kan stanna hemma. Gårdagen var en sån där dag då man med facit i hand aldrig borde gett sig iväg men inte förstår det förrän efteråt. Så jag åkte till jobbet, tänkte att de kanske skulle kännas bättre när jag väl var där. Men det blev bara värre. Jag mådde så dåligt, riktigt dåligt. Jag var yr och det kändes som att jag gick i luften. Kunde inte koncentrera mig och även den mest enkla saken kändes extremt svår. När jag skulle köra hem fick jag köra sakta för det kände som att hjärnan inte hängde med, hjärtat bultade när jag fick möte och vägarna kändes smalare än vanligt. Svängde in på P skyltar för att släppa förbi bilar. Allt kändes mörkt och svart, ungefär som att livet vore slut och att det inte fanns någon mening med någonting. Det var som att någon dragit ner en rullgardin, så svart var det. Allt. Väl hemma så kraschade jag. Låg med vetekudden i soffan helt väck, släpade mig upp och tog ett långt varmt bad. Jag kände att nu kollapsar jag. Nu går jag in i en depression. Hur fasiken kunde jag hamna här liksom? Vad händer?

I morse när jag vaknade var allt som vanligt igen. Då gick det upp för mig vad som hänt. Mensen är på ingång. Jag har haft detta "svarta" ganska länge nu, men varje månad är jag lika förvånad.Varje månad. Totalt oförberedd. Som att världen skall rasa. På allvar. Det låter kanske helt galet, men precis så känns det. Om man inte har upplevt det själv kan man inte förstå det.

Jag började få dessa "svarta" dagar efter mitt första missfall. Jag måste börja föra dagbok. Försöka ringa in tidpunkten när det händer så att jag kan "klocka" dessa dagar framöver, för detta är inte kul.

Idag var en bra dag. Har haft ont men det har varit hanterbart.

Sitter och tittar på Svenska Hollywood Fruar. Men har svårt att koncentrera mig. Nu börjar den molande värken i nedre delen av magen djupna, den intensifieras och blir mer påtaglig, omöjlig att distrahera. Och så kommer rädslan. Rädslan för att jag inte skall kunna hantera smärtan själv hemma. Rädslan för att hamna på sjukhuset igen. Jag vill inte.