Armband

Utskriven

Igår blev jag utskriven från sjukhuset. Jag har sovit två hela nätter utan att vakna av smärtan. Jag har inte behövt ta lika mycket smärtstillande vilket är fantastiskt. Jag mår däremot illa. Fruktansvärt illa. Så illa att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Känns som att jag har magkatarr också så har börjat ta omeprazol. Jag är även trött, sjukligt trött. Sover och vilar mycket. Igår var jag så svag och trött att jag knappt åt på hela dagen. Jag orkade inte ens äta, så trött var jag. Hur är det ens möjligt att vara så trött? När sambon kom hem så värmde han risgrynsgröt och till det åt jag skorpor med smör, det var lagom. Så tacksam över att jag kan sova nu.

När jag gick på toaletten i morse så hade de kommit lite mörka flytningar igen (ifall någon antecknar =) nej skämt åsido, förlåt för äcklig info, men måste komma ihåg detta själv sen).

Jag kämpar och kämpar med tankarna. Varje gång någonting som det som hände imorse händer så sätts en process igång i mig. De automatiska tankarna. Katastroftankarna. Tankarna som sätter igång kroppens alarmsystem. Minnena som väcks av hur det var förut. Kroppen som förbereder sig på flykt. Jag kämpar med att inte låta de tankarna vinna. Allt kommer att gå bra.

Permission

Jag har sovit hemma inatt. Jag har haft den bästa natten på väldigt länge, sov hela natten utan att vakna en enda gång. I morse hade jag fått en liten mörk blödning. Pratade med avdelningen som skulle prata med läkarna angående mig när de gick ronden på morgonen. Barnmorskan ringde upp mig och sa att läkaren tyckte vi skulle avvakta med att skriva ut mig tills imorgon. 

Detta är min andra permission från sjukhuset på de totalt 10 dagar jag varit inlagd. Första permissionen gick inte alls så bra. Sov inget under natten, hade fruktansvärt ont dagen efter. Inga heta bad ,vetekudde, TENS apparat eller värktabletter hjälpte så jag åkte in igen på kvällen.

Jag har fått jobba hårt idag på att inte låta tankarna löpa amok i mitt huvud. Inte låta det som varit och hänt skapa panik.

På måndag skall jag till mottagningen för ett VUL då de skall se att bebis sitter i livmodern. Jag ber. Jag ser det framför mig. Bebisen sitter rätt. Bebisen mår bra. Ge mig styrka.

Värmedyna

Jag kan inte låta bli att skratta. Eller små fnissa när jag hör sköterskorna diskutera det här dilemmat med Värmedynorna. Att de får ben och tydligen försvinner från avdelningen. Någon stjäl dynorna. Gyn och förlossning delar på dessa kuddar. Nu finns det en person som är "dyn" ansvarig. Tror hon egentligen jobbar på förlossningen. Men nu är hon alltså även ansvarig för dynorna. Alltså jag tror jag kissar på mig för så kul är det. Helt hysteriskt. Det hände en incident nu på förmiddagen.

"Ngn" hade tagit min kudde för att lägga den på värmning. När en sjuksköterska var inne hos mig frågade jag om hon visste om dynan var "färdig". Hon frågade  

Om det var studenten som tagit den. Jag svarade att jag trodde det. In med kudden kommer "fel" student och säger att vi måste ha missförstått varandra. Hon hade bara frågat OM jag hade kudden. Men de var ju inte du som tog min kudde svarade jag. Stackars student, det var ju dessutom fel student som fick ta detta. Ja ja här har du iallafall dynan svarar hon och vi ler mot varandra. Tycker så synd om henne. På väg ut från mitt rum flyger sköterskan på henne och säger till henne att hon INTE får glömma skriva upp vem som har dynan nu. Det är väldigt viktigt att de loggas.

Högt och lågt

Inatt hade jag den värsta krampen sen jag kom in på sjukhuset. Det kändes som att något skulle "brista" på vänster sida. 

Det började på kvällen. Sjuksköterskan som jobbade natt var stressad och irriterad. "De e kaos här", sa hon. Jag fick smärtstillande vid kl 22. Frågade henne om värmekudden (den de tagit av mig för att värma på) var klar. Hon sa att de nog inte fanns någon värmedyna. Alla var upptagna. Av sådana som behövde den bättre än mig. Hon var super stressad och jag svalde och försökte hålla mig lugn. Hon gav mig en spruta och försvann. Vid 24 har värken stegrat sig ett snäpp. Jag väntar verkligen in i det längsta Att ringa på henne. Jag tycker det känns olustigt och pinsamt. Känns som jag "tar upp tid" från personalen när det finns folk som har MER ont än mig. Till sist måste jag ringa. Dörren skjuts upp så hårt att jag tror den skall "lossna" från gångjärnen. Hon står brevid mig och tittar på mig. Hon säger att hon inte vet vad HON skall göra med mig. Hon har jobbat på förlossningen i x antal år och ALDRIG varit med om detta. De ger inte ens morfin vid förlossningar! 

Sen kommer det. Hon frågar hur det skulle vara om jag bara försökte ignorera smärta? Om jag bara skulle "bita ihop"? Det är jobbigt för henne säger hon. Frustrerande. Det skulle vara så hemskt om de hände ngt med graviditeten pga det.

Vad svarar man på det?. Jag var faktiskt mållös en stund. Orkade inte bråka. 

Vid kl 03 ringde jag på klockan igen. Samma sköterska kom. Det var nu jag befann mig där inlägget börjar. Med ngt som höll på att "brista" på vänster sida. 

Hon frågade om jag ville ha smärtlindring. Jag svarade att jag ville att smärtan skulle dokumenteras. Jag berättade hur jag mådde. Hur smärtan kändes. Att man först fått kämpa för att bli tagen på allvar. När jag nu fått en diagnos så skall man ändå kämpa. Bemötas av detta. Det hela slutade med att hon sa att de såklart var svårt för någon som ej lidit av detta att kunna förstå hur det är och känns. Hon sa till och med att hon skulle ringa på läkaren. Jag fick smärtstillande i tablettform denna gång. Jag var till och med betrodd med en värmedyna nu. 

Efter kanske två timmar kom läkaren. Vi pratade en stund och han kände på min mage. Jag sa att de värsta smärtorna hade lagt sig. 

Jag tackade för han kommit och han bad om ursäkt för att jag fått vänta, det hade varit en hektisk natt. 

Inlagd

Sent igår kväll befann vi oss på akuten igen. Exakt 14 dagar sedan sist. Mensen är sen. Jag gjorde ett graviditetstest hemma som jag först trodde var negativt, men efter en liten stund så ser jag ett extremets svagt streck växa fram. Sjukhusets test visade också "svagt" possitivt.  

Att jag nu återigen ligger här i en sjukhussäng på Gyn känns jobbigt. Jag har kämpat sedan i onsdags med tilltagande smärtor MEN jag har på något sätt lyckats slippa åka in. Har med smärtstillande, vetekudde och TENS och heta bad kunnat ha värken under kontroll. Det konstigaste är att igår var min bästa dag på Hela veckan. Orkade ta en liten promenad med hunden. Var med på kalas och påväg hem handlade vi till och med. 

På kvällen började smärtorna bli intensivare. Molvvärken fanns där men de värsta var huggen. Huggen djupt ned på vänster sida. Skarpa, snabba och vassa. Som knivar. Har så fruktandsvärt ont.

Ultraljudet visade inte så mycket. För tidigt att se något. För tidigt och se om det är en graviditet. Om den sitter i livmodern. Att de inte sitter fel. De tog prover och nya prover skall tas imorgon för att kunna ställas mot Varandra. 

Alla tankar snurrar. Vad är det som gör så fruktandsvärt ont? Ingen vet ännu. Vi måste ge de lite tid. Det får lnte vara fel. Får inte vara missfall, får inte vara utomkvedshavandeskap. Får stark smärtlindring. Jag ska klara detta med. Allt blir bra. 

Jag knäpper händerna och ber, ber att det skall sitta där det ska och att det skall stanna kvar i 9 månader. 

På G

Gårdagen var hemsk. Riktigt hemsk. Svårt att somna på söndagskvällen och när klockan ringde på morgonen kände jag mig bakfull. Det är en intensiv vecka arbetsmässigt och jag måste verkligen vara riktigt dålig för att jag skall känna att jag kan stanna hemma. Gårdagen var en sån där dag då man med facit i hand aldrig borde gett sig iväg men inte förstår det förrän efteråt. Så jag åkte till jobbet, tänkte att de kanske skulle kännas bättre när jag väl var där. Men det blev bara värre. Jag mådde så dåligt, riktigt dåligt. Jag var yr och det kändes som att jag gick i luften. Kunde inte koncentrera mig och även den mest enkla saken kändes extremt svår. När jag skulle köra hem fick jag köra sakta för det kände som att hjärnan inte hängde med, hjärtat bultade när jag fick möte och vägarna kändes smalare än vanligt. Svängde in på P skyltar för att släppa förbi bilar. Allt kändes mörkt och svart, ungefär som att livet vore slut och att det inte fanns någon mening med någonting. Det var som att någon dragit ner en rullgardin, så svart var det. Allt. Väl hemma så kraschade jag. Låg med vetekudden i soffan helt väck, släpade mig upp och tog ett långt varmt bad. Jag kände att nu kollapsar jag. Nu går jag in i en depression. Hur fasiken kunde jag hamna här liksom? Vad händer?

I morse när jag vaknade var allt som vanligt igen. Då gick det upp för mig vad som hänt. Mensen är på ingång. Jag har haft detta "svarta" ganska länge nu, men varje månad är jag lika förvånad.Varje månad. Totalt oförberedd. Som att världen skall rasa. På allvar. Det låter kanske helt galet, men precis så känns det. Om man inte har upplevt det själv kan man inte förstå det.

Jag började få dessa "svarta" dagar efter mitt första missfall. Jag måste börja föra dagbok. Försöka ringa in tidpunkten när det händer så att jag kan "klocka" dessa dagar framöver, för detta är inte kul.

Idag var en bra dag. Har haft ont men det har varit hanterbart.

Sitter och tittar på Svenska Hollywood Fruar. Men har svårt att koncentrera mig. Nu börjar den molande värken i nedre delen av magen djupna, den intensifieras och blir mer påtaglig, omöjlig att distrahera. Och så kommer rädslan. Rädslan för att jag inte skall kunna hantera smärtan själv hemma. Rädslan för att hamna på sjukhuset igen. Jag vill inte.

Söndags nöje

Dagen började ganska dåligt. Jag vaknade med med en molande värk i magen.
Jag fick ta en smärtstilande redan på förmiddagen vilket känns lite som ett nederlag med tanke på att jag de senaste dagarna inte behövt ta så många per dag. Tack vare värktabletten lyckades jag ta mig ut en sväng med hunden iaf och det kändes bra.

På eftermiddagen var värken tillbaka, lite väl snabbt med tanke på tabletten. Nu var det inte bara molvärk utan även fruktandsvärda kramper som gjorde att magen ballade ur och jag har behövt springa på toaletten väldigt ofta. Kan inte förstå hur det kan göra så fruktandsvärt ont att gå på toaletten?

Jag har legat i soffan med en vetekudde som var så varm att jag nu är illröd på magen. Jag har badat i kokhett vatten, men väl uppe var värken tillbaka igen. Jag hatar det. Snälla ge mig tid att andas. Får en klump i bröstet av att veta att jag skall jobba imorgon. Jag blir stressad. Denna vecka är extremt intensiv för oss på kontoret. Så olämpligt att värken tycks ha bestämt sig för att eskalera nu. 

Jag har försökt distrahera värken, skjuta upp nästa tablett. Idag har jag börjat testa lite produkter som jag skall utvärdera. Burkarna och färgerna på omslagen till produkterna gjorde iaf mit sinne lite ljusare. Eller vad tycker ni?

Kram 

Utomkvedshavandeskap

Efter det utdragna missfallet 2013 så kände jag att jag inte var redo rent kroppsligt att försöka bli med barn igen direkt. Så vi avvaktade till 2014. I april kände jag i hela kroppen att jag var gravid igen. Brösten ömmade något fruktansvärt. Jag gjorde ett graviditetstest som visade negativt och sen kom mensen, en helt normal mens, med blödning lika många dagar som vanligt. Jag minns att jag tyckte det var konstigt att det var negativt speciellt med tanke på mina bröst och mina bröstvårtor som ömmade något fruktansvärt. Månaden efter kom mensen igen, även denna gång var den normal. Jag hade ont i magen, en molande värk mest hela tiden. Med tanke på hur ofta jag sökt akut året innan och vad som hänt, dvs oftast ingenting , så ville jag inte besöka dem igen i onödan. Jag gick med värken som molade och stundtals var huggande och hemsk.

I början av Juni var jag hemma en vecka från jobbet för jag hade ont i magen och feber, inte speciellt hög feber feber, men iaf feber vilket jag inte har så ofta. Veckan därpå gick jag och jobbade igen. Smärtan och sjukdomskänslan ville inte ge med sig och jag hade fått en konstig blödning. En eftermiddag så stegrade sig värken så att den blev outhärdlig och det kändes som att jag skulle svimma av. Ringde 1177 och berättade hur jag kände mig och hon bad mig ta ett nytt graviditetstest vilket jag gjorde. Anledningen att jag inte tagit ett nytt var att jag nu var övertygad om att jag fått ett nytt missfall och ville inte se ett plus på stickan när jag ändå inte skulle få behålla barnet. Men nu gjorde jag det iaf på inrådan av 1177 och ringde upp igen, hon sa att jag skulle söka akut. Jag grät och sa att jag ville avvakta tills morgondagen på grund av att jag inte hade något förtroende för dem efter det som hänt senaste året. Hon var så rar och mild och pratade lugnt med mig. Fick mig att lova att jag skulle åka in direkt och att jag skulle ta med mig någon som kunde stötta mig.

Jag var själv hemma den kvällen. Ringde mamma flera gånger men fick inget svar. Ringde min sambo som sa att han var hemma om 30 min, jag sa att jag nog inte skulle klara av att vänta och jag ville inte ringa ambulans. Jag sa att jag skulle sätta mig i bilen direkt och börja köra mot sjukhuset, det tar 45 minuter in.
Jag satte mig i bilen och drog som vanligt på stolsvärmen på max. Vi pratade i telefon nästan hela tiden när jag körde mot sjukhuset, jag sa vid flertalet tillfällen att det kändes som jag skulle svimma av smärtan. Jag fick anstränga mig för allt jag var värd för att bara försöka andas lugnt. Jag har än idag svårt att förstå hur jag lyckades ta mig in själv. Det är mest som en "dimma".

När jag kom fram till sjukhuset var det nästan som att jag befann mig "utanför" mig själv, allt kändes overkligt. Jag tog en kölapp och gick för att kissa, det tryckte på något fruktansvärt. Jag kissade blod. Jag minns att jag lyckades ta mig in på akuten när någon gick ut. Träffade på en sjuksköterska och sa att jag hade så ont och kissade blod, nu hade jag svårt att stå på mina ben också. Sen gick allt fort, fick lämna urinprov och i nästa stund befann jag mig inne hos läkaren. Han frågade mig om min senaste mens, jag sa maj, han sa att det omöjligt kunde stämma, värdena var för "höga" . Noggrann som jag är tog jag fram min menstruationsapp och räckte över telefonen till honom.

Så låg jag återigen i gynstolen. Jag väntade på att han skulle berätta för mig att jag höll på att få missfall. Istället sa han:

- "du får inte bli rädd nu men jag tror att du har en graviditet utanför din livmoder och jag måste operera dig akut"

-jag har så ont

-det är inte så konstigt du har blod i buken svarade han

Vidare frågade han mig flera gånger varför jag inte sökt tidigare, han undrade om jag var "rädd" för dem på akuten. Den frågan orkade jag inte svara på.

Jag ringde min sambo och han var nästan framme. Läkaren frågade när jag åt senast och innan jag hann svara sa han att det egentligen var oväsentligt för han var hur som helst tvungen att operera mig akut. Han ringde operation och det var fullt i en timme framöver, han sa att han skulle försöka vänta men att han kanske var tvungen att komma ner med mig innan.

Jag skulle få ligga på avdelningen under uppsikt tills operationssalen var ledig. På akuten fanns ingen som hade tid att köra upp mig till avdelningen. På akuten var de kaos. Läkaren körde själv upp mig till avdelningen. Att köra en sjukhussäng själv verkade inte vara lätt. Vi krockade med hissdörrarna och jag fick hålla i hans journaler. Det var som en dålig komedifilm.

Det enda som kändes någorlunda bra i detta var att läkaren och jag hade träffats flera gånger förut och att jag kände mig relativt trygg med honom. Han gjorde ultraljudet och registrerade hjärtljuden på bebisen vid min första graviditet, det var han som fick operera mig när samma graviditet ett tag senare slutade i missfall. Och nu skulle han operera mig igen.

När jag rullades in på operation grät jag, jag var så rädd och kände mig så oerhört liten. Läkaren kom och pratade med mig, han var lugn och trygg. Frågade om jag tyckte att han såg orolig ut? när jag svarade att jag inte tyckte det sa han att jag inte behövde vara rädd, han skulle hjälpa mig, allt skulle gå bra. Han sa att han skulle göra allt för att inte behöva ta bort något inne i mig. Sen somnade jag.

Jag vaknar av att han sitter i en stol bredvid min säng på uppvaket. Han säger att operationen gått bra, att graviditeten suttit i höger äggledare. Han visar med sina händer hur smal äggledaren skall vara normalt och berättar hur stor och inflammerad min äggledare varit. Den var så skadad att det var omöjligt för honom att rädda den. Han sa att han var ledsen att han behövt ta bort den men att han inte haft något val, den andra äggledaren såg bra ut.

Jag minns att jag frågade om han hade kunnat rädda den om jag kommit in tidigare. Han sa att han kanske hade kunnat det.

Sorgen var bedövande. Ilskan på mig själv för att jag inte sökt vård tidigare. Ilskan mot alla de läkare jag mött som var anledningen till att jag stått ut så länge. Jag hade stått ut för att jag inte orkade med att bli hemskickad en gång till, för att jag inte orkade bli undersökt än en gång höra dem säga att inget var fel. Så arg på alla dem som fått mig att tappa förtroendet. Arg på alla som gjort fel men aldrig bett om ursäkt. Arg på allt.

De följande dagarna är som ett töcken och minnena osammanhängande På avdelningen grät jag, inte en vanlig gråt, utan en djup och bottenlös gråt som jag inte ens kunde förstå kom ifrån mig. Jag har inte upplevt en sådan gråt förut, de var den värsta djupaste sorten. En förtvivlad gråt som inte kunde tröstas. Som om någon tagit över hela min kropp. Det var inte jag längre. Jag var som i en dvala. Det var som om något brustit på riktigt inom mig. Jag orkade inte prata i telefon. Inte svara på sms. Min familj kom och hälsade på. De var så oroliga. De som stod bredvid. Jag är bara så glad och tacksam av att jag inte förstod då hur illa ute jag varit. När gråten lagt sig kom paniken och skräcken som fyllde mig totalt, alla tankar på vad som kunde ha hänt. Det kändes som att jag även fick gå igenom mitt första missfall en gång till, det som jag trodde att jag redan bearbetat.

Nu låg jag där på avdelningen ännu en gång och även denna gång på grund av en graviditet som inte gick som den skulle.