Utomkvedshavandeskap

Efter det utdragna missfallet 2013 så kände jag att jag inte var redo rent kroppsligt att försöka bli med barn igen direkt. Så vi avvaktade till 2014. I april kände jag i hela kroppen att jag var gravid igen. Brösten ömmade något fruktansvärt. Jag gjorde ett graviditetstest som visade negativt och sen kom mensen, en helt normal mens, med blödning lika många dagar som vanligt. Jag minns att jag tyckte det var konstigt att det var negativt speciellt med tanke på mina bröst och mina bröstvårtor som ömmade något fruktansvärt. Månaden efter kom mensen igen, även denna gång var den normal. Jag hade ont i magen, en molande värk mest hela tiden. Med tanke på hur ofta jag sökt akut året innan och vad som hänt, dvs oftast ingenting , så ville jag inte besöka dem igen i onödan. Jag gick med värken som molade och stundtals var huggande och hemsk.

I början av Juni var jag hemma en vecka från jobbet för jag hade ont i magen och feber, inte speciellt hög feber feber, men iaf feber vilket jag inte har så ofta. Veckan därpå gick jag och jobbade igen. Smärtan och sjukdomskänslan ville inte ge med sig och jag hade fått en konstig blödning. En eftermiddag så stegrade sig värken så att den blev outhärdlig och det kändes som att jag skulle svimma av. Ringde 1177 och berättade hur jag kände mig och hon bad mig ta ett nytt graviditetstest vilket jag gjorde. Anledningen att jag inte tagit ett nytt var att jag nu var övertygad om att jag fått ett nytt missfall och ville inte se ett plus på stickan när jag ändå inte skulle få behålla barnet. Men nu gjorde jag det iaf på inrådan av 1177 och ringde upp igen, hon sa att jag skulle söka akut. Jag grät och sa att jag ville avvakta tills morgondagen på grund av att jag inte hade något förtroende för dem efter det som hänt senaste året. Hon var så rar och mild och pratade lugnt med mig. Fick mig att lova att jag skulle åka in direkt och att jag skulle ta med mig någon som kunde stötta mig.

Jag var själv hemma den kvällen. Ringde mamma flera gånger men fick inget svar. Ringde min sambo som sa att han var hemma om 30 min, jag sa att jag nog inte skulle klara av att vänta och jag ville inte ringa ambulans. Jag sa att jag skulle sätta mig i bilen direkt och börja köra mot sjukhuset, det tar 45 minuter in.
Jag satte mig i bilen och drog som vanligt på stolsvärmen på max. Vi pratade i telefon nästan hela tiden när jag körde mot sjukhuset, jag sa vid flertalet tillfällen att det kändes som jag skulle svimma av smärtan. Jag fick anstränga mig för allt jag var värd för att bara försöka andas lugnt. Jag har än idag svårt att förstå hur jag lyckades ta mig in själv. Det är mest som en "dimma".

När jag kom fram till sjukhuset var det nästan som att jag befann mig "utanför" mig själv, allt kändes overkligt. Jag tog en kölapp och gick för att kissa, det tryckte på något fruktansvärt. Jag kissade blod. Jag minns att jag lyckades ta mig in på akuten när någon gick ut. Träffade på en sjuksköterska och sa att jag hade så ont och kissade blod, nu hade jag svårt att stå på mina ben också. Sen gick allt fort, fick lämna urinprov och i nästa stund befann jag mig inne hos läkaren. Han frågade mig om min senaste mens, jag sa maj, han sa att det omöjligt kunde stämma, värdena var för "höga" . Noggrann som jag är tog jag fram min menstruationsapp och räckte över telefonen till honom.

Så låg jag återigen i gynstolen. Jag väntade på att han skulle berätta för mig att jag höll på att få missfall. Istället sa han:

- "du får inte bli rädd nu men jag tror att du har en graviditet utanför din livmoder och jag måste operera dig akut"

-jag har så ont

-det är inte så konstigt du har blod i buken svarade han

Vidare frågade han mig flera gånger varför jag inte sökt tidigare, han undrade om jag var "rädd" för dem på akuten. Den frågan orkade jag inte svara på.

Jag ringde min sambo och han var nästan framme. Läkaren frågade när jag åt senast och innan jag hann svara sa han att det egentligen var oväsentligt för han var hur som helst tvungen att operera mig akut. Han ringde operation och det var fullt i en timme framöver, han sa att han skulle försöka vänta men att han kanske var tvungen att komma ner med mig innan.

Jag skulle få ligga på avdelningen under uppsikt tills operationssalen var ledig. På akuten fanns ingen som hade tid att köra upp mig till avdelningen. På akuten var de kaos. Läkaren körde själv upp mig till avdelningen. Att köra en sjukhussäng själv verkade inte vara lätt. Vi krockade med hissdörrarna och jag fick hålla i hans journaler. Det var som en dålig komedifilm.

Det enda som kändes någorlunda bra i detta var att läkaren och jag hade träffats flera gånger förut och att jag kände mig relativt trygg med honom. Han gjorde ultraljudet och registrerade hjärtljuden på bebisen vid min första graviditet, det var han som fick operera mig när samma graviditet ett tag senare slutade i missfall. Och nu skulle han operera mig igen.

När jag rullades in på operation grät jag, jag var så rädd och kände mig så oerhört liten. Läkaren kom och pratade med mig, han var lugn och trygg. Frågade om jag tyckte att han såg orolig ut? när jag svarade att jag inte tyckte det sa han att jag inte behövde vara rädd, han skulle hjälpa mig, allt skulle gå bra. Han sa att han skulle göra allt för att inte behöva ta bort något inne i mig. Sen somnade jag.

Jag vaknar av att han sitter i en stol bredvid min säng på uppvaket. Han säger att operationen gått bra, att graviditeten suttit i höger äggledare. Han visar med sina händer hur smal äggledaren skall vara normalt och berättar hur stor och inflammerad min äggledare varit. Den var så skadad att det var omöjligt för honom att rädda den. Han sa att han var ledsen att han behövt ta bort den men att han inte haft något val, den andra äggledaren såg bra ut.

Jag minns att jag frågade om han hade kunnat rädda den om jag kommit in tidigare. Han sa att han kanske hade kunnat det.

Sorgen var bedövande. Ilskan på mig själv för att jag inte sökt vård tidigare. Ilskan mot alla de läkare jag mött som var anledningen till att jag stått ut så länge. Jag hade stått ut för att jag inte orkade med att bli hemskickad en gång till, för att jag inte orkade bli undersökt än en gång höra dem säga att inget var fel. Så arg på alla dem som fått mig att tappa förtroendet. Arg på alla som gjort fel men aldrig bett om ursäkt. Arg på allt.

De följande dagarna är som ett töcken och minnena osammanhängande På avdelningen grät jag, inte en vanlig gråt, utan en djup och bottenlös gråt som jag inte ens kunde förstå kom ifrån mig. Jag har inte upplevt en sådan gråt förut, de var den värsta djupaste sorten. En förtvivlad gråt som inte kunde tröstas. Som om någon tagit över hela min kropp. Det var inte jag längre. Jag var som i en dvala. Det var som om något brustit på riktigt inom mig. Jag orkade inte prata i telefon. Inte svara på sms. Min familj kom och hälsade på. De var så oroliga. De som stod bredvid. Jag är bara så glad och tacksam av att jag inte förstod då hur illa ute jag varit. När gråten lagt sig kom paniken och skräcken som fyllde mig totalt, alla tankar på vad som kunde ha hänt. Det kändes som att jag även fick gå igenom mitt första missfall en gång till, det som jag trodde att jag redan bearbetat.

Nu låg jag där på avdelningen ännu en gång och även denna gång på grund av en graviditet som inte gick som den skulle.