Armband

Utskriven

Igår blev jag utskriven från sjukhuset. Jag har sovit två hela nätter utan att vakna av smärtan. Jag har inte behövt ta lika mycket smärtstillande vilket är fantastiskt. Jag mår däremot illa. Fruktansvärt illa. Så illa att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Känns som att jag har magkatarr också så har börjat ta omeprazol. Jag är även trött, sjukligt trött. Sover och vilar mycket. Igår var jag så svag och trött att jag knappt åt på hela dagen. Jag orkade inte ens äta, så trött var jag. Hur är det ens möjligt att vara så trött? När sambon kom hem så värmde han risgrynsgröt och till det åt jag skorpor med smör, det var lagom. Så tacksam över att jag kan sova nu.

När jag gick på toaletten i morse så hade de kommit lite mörka flytningar igen (ifall någon antecknar =) nej skämt åsido, förlåt för äcklig info, men måste komma ihåg detta själv sen).

Jag kämpar och kämpar med tankarna. Varje gång någonting som det som hände imorse händer så sätts en process igång i mig. De automatiska tankarna. Katastroftankarna. Tankarna som sätter igång kroppens alarmsystem. Minnena som väcks av hur det var förut. Kroppen som förbereder sig på flykt. Jag kämpar med att inte låta de tankarna vinna. Allt kommer att gå bra.

Permission

Jag har sovit hemma inatt. Jag har haft den bästa natten på väldigt länge, sov hela natten utan att vakna en enda gång. I morse hade jag fått en liten mörk blödning. Pratade med avdelningen som skulle prata med läkarna angående mig när de gick ronden på morgonen. Barnmorskan ringde upp mig och sa att läkaren tyckte vi skulle avvakta med att skriva ut mig tills imorgon. 

Detta är min andra permission från sjukhuset på de totalt 10 dagar jag varit inlagd. Första permissionen gick inte alls så bra. Sov inget under natten, hade fruktansvärt ont dagen efter. Inga heta bad ,vetekudde, TENS apparat eller värktabletter hjälpte så jag åkte in igen på kvällen.

Jag har fått jobba hårt idag på att inte låta tankarna löpa amok i mitt huvud. Inte låta det som varit och hänt skapa panik.

På måndag skall jag till mottagningen för ett VUL då de skall se att bebis sitter i livmodern. Jag ber. Jag ser det framför mig. Bebisen sitter rätt. Bebisen mår bra. Ge mig styrka.

Värmedyna

Jag kan inte låta bli att skratta. Eller små fnissa när jag hör sköterskorna diskutera det här dilemmat med Värmedynorna. Att de får ben och tydligen försvinner från avdelningen. Någon stjäl dynorna. Gyn och förlossning delar på dessa kuddar. Nu finns det en person som är "dyn" ansvarig. Tror hon egentligen jobbar på förlossningen. Men nu är hon alltså även ansvarig för dynorna. Alltså jag tror jag kissar på mig för så kul är det. Helt hysteriskt. Det hände en incident nu på förmiddagen.

"Ngn" hade tagit min kudde för att lägga den på värmning. När en sjuksköterska var inne hos mig frågade jag om hon visste om dynan var "färdig". Hon frågade  

Om det var studenten som tagit den. Jag svarade att jag trodde det. In med kudden kommer "fel" student och säger att vi måste ha missförstått varandra. Hon hade bara frågat OM jag hade kudden. Men de var ju inte du som tog min kudde svarade jag. Stackars student, det var ju dessutom fel student som fick ta detta. Ja ja här har du iallafall dynan svarar hon och vi ler mot varandra. Tycker så synd om henne. På väg ut från mitt rum flyger sköterskan på henne och säger till henne att hon INTE får glömma skriva upp vem som har dynan nu. Det är väldigt viktigt att de loggas.

Högt och lågt

Inatt hade jag den värsta krampen sen jag kom in på sjukhuset. Det kändes som att något skulle "brista" på vänster sida. 

Det började på kvällen. Sjuksköterskan som jobbade natt var stressad och irriterad. "De e kaos här", sa hon. Jag fick smärtstillande vid kl 22. Frågade henne om värmekudden (den de tagit av mig för att värma på) var klar. Hon sa att de nog inte fanns någon värmedyna. Alla var upptagna. Av sådana som behövde den bättre än mig. Hon var super stressad och jag svalde och försökte hålla mig lugn. Hon gav mig en spruta och försvann. Vid 24 har värken stegrat sig ett snäpp. Jag väntar verkligen in i det längsta Att ringa på henne. Jag tycker det känns olustigt och pinsamt. Känns som jag "tar upp tid" från personalen när det finns folk som har MER ont än mig. Till sist måste jag ringa. Dörren skjuts upp så hårt att jag tror den skall "lossna" från gångjärnen. Hon står brevid mig och tittar på mig. Hon säger att hon inte vet vad HON skall göra med mig. Hon har jobbat på förlossningen i x antal år och ALDRIG varit med om detta. De ger inte ens morfin vid förlossningar! 

Sen kommer det. Hon frågar hur det skulle vara om jag bara försökte ignorera smärta? Om jag bara skulle "bita ihop"? Det är jobbigt för henne säger hon. Frustrerande. Det skulle vara så hemskt om de hände ngt med graviditeten pga det.

Vad svarar man på det?. Jag var faktiskt mållös en stund. Orkade inte bråka. 

Vid kl 03 ringde jag på klockan igen. Samma sköterska kom. Det var nu jag befann mig där inlägget börjar. Med ngt som höll på att "brista" på vänster sida. 

Hon frågade om jag ville ha smärtlindring. Jag svarade att jag ville att smärtan skulle dokumenteras. Jag berättade hur jag mådde. Hur smärtan kändes. Att man först fått kämpa för att bli tagen på allvar. När jag nu fått en diagnos så skall man ändå kämpa. Bemötas av detta. Det hela slutade med att hon sa att de såklart var svårt för någon som ej lidit av detta att kunna förstå hur det är och känns. Hon sa till och med att hon skulle ringa på läkaren. Jag fick smärtstillande i tablettform denna gång. Jag var till och med betrodd med en värmedyna nu. 

Efter kanske två timmar kom läkaren. Vi pratade en stund och han kände på min mage. Jag sa att de värsta smärtorna hade lagt sig. 

Jag tackade för han kommit och han bad om ursäkt för att jag fått vänta, det hade varit en hektisk natt. 

Inlagd

Sent igår kväll befann vi oss på akuten igen. Exakt 14 dagar sedan sist. Mensen är sen. Jag gjorde ett graviditetstest hemma som jag först trodde var negativt, men efter en liten stund så ser jag ett extremets svagt streck växa fram. Sjukhusets test visade också "svagt" possitivt.  

Att jag nu återigen ligger här i en sjukhussäng på Gyn känns jobbigt. Jag har kämpat sedan i onsdags med tilltagande smärtor MEN jag har på något sätt lyckats slippa åka in. Har med smärtstillande, vetekudde och TENS och heta bad kunnat ha värken under kontroll. Det konstigaste är att igår var min bästa dag på Hela veckan. Orkade ta en liten promenad med hunden. Var med på kalas och påväg hem handlade vi till och med. 

På kvällen började smärtorna bli intensivare. Molvvärken fanns där men de värsta var huggen. Huggen djupt ned på vänster sida. Skarpa, snabba och vassa. Som knivar. Har så fruktandsvärt ont.

Ultraljudet visade inte så mycket. För tidigt att se något. För tidigt och se om det är en graviditet. Om den sitter i livmodern. Att de inte sitter fel. De tog prover och nya prover skall tas imorgon för att kunna ställas mot Varandra. 

Alla tankar snurrar. Vad är det som gör så fruktandsvärt ont? Ingen vet ännu. Vi måste ge de lite tid. Det får lnte vara fel. Får inte vara missfall, får inte vara utomkvedshavandeskap. Får stark smärtlindring. Jag ska klara detta med. Allt blir bra. 

Jag knäpper händerna och ber, ber att det skall sitta där det ska och att det skall stanna kvar i 9 månader. 

På G

Gårdagen var hemsk. Riktigt hemsk. Svårt att somna på söndagskvällen och när klockan ringde på morgonen kände jag mig bakfull. Det är en intensiv vecka arbetsmässigt och jag måste verkligen vara riktigt dålig för att jag skall känna att jag kan stanna hemma. Gårdagen var en sån där dag då man med facit i hand aldrig borde gett sig iväg men inte förstår det förrän efteråt. Så jag åkte till jobbet, tänkte att de kanske skulle kännas bättre när jag väl var där. Men det blev bara värre. Jag mådde så dåligt, riktigt dåligt. Jag var yr och det kändes som att jag gick i luften. Kunde inte koncentrera mig och även den mest enkla saken kändes extremt svår. När jag skulle köra hem fick jag köra sakta för det kände som att hjärnan inte hängde med, hjärtat bultade när jag fick möte och vägarna kändes smalare än vanligt. Svängde in på P skyltar för att släppa förbi bilar. Allt kändes mörkt och svart, ungefär som att livet vore slut och att det inte fanns någon mening med någonting. Det var som att någon dragit ner en rullgardin, så svart var det. Allt. Väl hemma så kraschade jag. Låg med vetekudden i soffan helt väck, släpade mig upp och tog ett långt varmt bad. Jag kände att nu kollapsar jag. Nu går jag in i en depression. Hur fasiken kunde jag hamna här liksom? Vad händer?

I morse när jag vaknade var allt som vanligt igen. Då gick det upp för mig vad som hänt. Mensen är på ingång. Jag har haft detta "svarta" ganska länge nu, men varje månad är jag lika förvånad.Varje månad. Totalt oförberedd. Som att världen skall rasa. På allvar. Det låter kanske helt galet, men precis så känns det. Om man inte har upplevt det själv kan man inte förstå det.

Jag började få dessa "svarta" dagar efter mitt första missfall. Jag måste börja föra dagbok. Försöka ringa in tidpunkten när det händer så att jag kan "klocka" dessa dagar framöver, för detta är inte kul.

Idag var en bra dag. Har haft ont men det har varit hanterbart.

Sitter och tittar på Svenska Hollywood Fruar. Men har svårt att koncentrera mig. Nu börjar den molande värken i nedre delen av magen djupna, den intensifieras och blir mer påtaglig, omöjlig att distrahera. Och så kommer rädslan. Rädslan för att jag inte skall kunna hantera smärtan själv hemma. Rädslan för att hamna på sjukhuset igen. Jag vill inte.

Söndags nöje

Dagen började ganska dåligt. Jag vaknade med med en molande värk i magen.
Jag fick ta en smärtstilande redan på förmiddagen vilket känns lite som ett nederlag med tanke på att jag de senaste dagarna inte behövt ta så många per dag. Tack vare värktabletten lyckades jag ta mig ut en sväng med hunden iaf och det kändes bra.

På eftermiddagen var värken tillbaka, lite väl snabbt med tanke på tabletten. Nu var det inte bara molvärk utan även fruktandsvärda kramper som gjorde att magen ballade ur och jag har behövt springa på toaletten väldigt ofta. Kan inte förstå hur det kan göra så fruktandsvärt ont att gå på toaletten?

Jag har legat i soffan med en vetekudde som var så varm att jag nu är illröd på magen. Jag har badat i kokhett vatten, men väl uppe var värken tillbaka igen. Jag hatar det. Snälla ge mig tid att andas. Får en klump i bröstet av att veta att jag skall jobba imorgon. Jag blir stressad. Denna vecka är extremt intensiv för oss på kontoret. Så olämpligt att värken tycks ha bestämt sig för att eskalera nu. 

Jag har försökt distrahera värken, skjuta upp nästa tablett. Idag har jag börjat testa lite produkter som jag skall utvärdera. Burkarna och färgerna på omslagen till produkterna gjorde iaf mit sinne lite ljusare. Eller vad tycker ni?

Kram 

Utomkvedshavandeskap

Efter det utdragna missfallet 2013 så kände jag att jag inte var redo rent kroppsligt att försöka bli med barn igen direkt. Så vi avvaktade till 2014. I april kände jag i hela kroppen att jag var gravid igen. Brösten ömmade något fruktansvärt. Jag gjorde ett graviditetstest som visade negativt och sen kom mensen, en helt normal mens, med blödning lika många dagar som vanligt. Jag minns att jag tyckte det var konstigt att det var negativt speciellt med tanke på mina bröst och mina bröstvårtor som ömmade något fruktansvärt. Månaden efter kom mensen igen, även denna gång var den normal. Jag hade ont i magen, en molande värk mest hela tiden. Med tanke på hur ofta jag sökt akut året innan och vad som hänt, dvs oftast ingenting , så ville jag inte besöka dem igen i onödan. Jag gick med värken som molade och stundtals var huggande och hemsk.

I början av Juni var jag hemma en vecka från jobbet för jag hade ont i magen och feber, inte speciellt hög feber feber, men iaf feber vilket jag inte har så ofta. Veckan därpå gick jag och jobbade igen. Smärtan och sjukdomskänslan ville inte ge med sig och jag hade fått en konstig blödning. En eftermiddag så stegrade sig värken så att den blev outhärdlig och det kändes som att jag skulle svimma av. Ringde 1177 och berättade hur jag kände mig och hon bad mig ta ett nytt graviditetstest vilket jag gjorde. Anledningen att jag inte tagit ett nytt var att jag nu var övertygad om att jag fått ett nytt missfall och ville inte se ett plus på stickan när jag ändå inte skulle få behålla barnet. Men nu gjorde jag det iaf på inrådan av 1177 och ringde upp igen, hon sa att jag skulle söka akut. Jag grät och sa att jag ville avvakta tills morgondagen på grund av att jag inte hade något förtroende för dem efter det som hänt senaste året. Hon var så rar och mild och pratade lugnt med mig. Fick mig att lova att jag skulle åka in direkt och att jag skulle ta med mig någon som kunde stötta mig.

Jag var själv hemma den kvällen. Ringde mamma flera gånger men fick inget svar. Ringde min sambo som sa att han var hemma om 30 min, jag sa att jag nog inte skulle klara av att vänta och jag ville inte ringa ambulans. Jag sa att jag skulle sätta mig i bilen direkt och börja köra mot sjukhuset, det tar 45 minuter in.
Jag satte mig i bilen och drog som vanligt på stolsvärmen på max. Vi pratade i telefon nästan hela tiden när jag körde mot sjukhuset, jag sa vid flertalet tillfällen att det kändes som jag skulle svimma av smärtan. Jag fick anstränga mig för allt jag var värd för att bara försöka andas lugnt. Jag har än idag svårt att förstå hur jag lyckades ta mig in själv. Det är mest som en "dimma".

När jag kom fram till sjukhuset var det nästan som att jag befann mig "utanför" mig själv, allt kändes overkligt. Jag tog en kölapp och gick för att kissa, det tryckte på något fruktansvärt. Jag kissade blod. Jag minns att jag lyckades ta mig in på akuten när någon gick ut. Träffade på en sjuksköterska och sa att jag hade så ont och kissade blod, nu hade jag svårt att stå på mina ben också. Sen gick allt fort, fick lämna urinprov och i nästa stund befann jag mig inne hos läkaren. Han frågade mig om min senaste mens, jag sa maj, han sa att det omöjligt kunde stämma, värdena var för "höga" . Noggrann som jag är tog jag fram min menstruationsapp och räckte över telefonen till honom.

Så låg jag återigen i gynstolen. Jag väntade på att han skulle berätta för mig att jag höll på att få missfall. Istället sa han:

- "du får inte bli rädd nu men jag tror att du har en graviditet utanför din livmoder och jag måste operera dig akut"

-jag har så ont

-det är inte så konstigt du har blod i buken svarade han

Vidare frågade han mig flera gånger varför jag inte sökt tidigare, han undrade om jag var "rädd" för dem på akuten. Den frågan orkade jag inte svara på.

Jag ringde min sambo och han var nästan framme. Läkaren frågade när jag åt senast och innan jag hann svara sa han att det egentligen var oväsentligt för han var hur som helst tvungen att operera mig akut. Han ringde operation och det var fullt i en timme framöver, han sa att han skulle försöka vänta men att han kanske var tvungen att komma ner med mig innan.

Jag skulle få ligga på avdelningen under uppsikt tills operationssalen var ledig. På akuten fanns ingen som hade tid att köra upp mig till avdelningen. På akuten var de kaos. Läkaren körde själv upp mig till avdelningen. Att köra en sjukhussäng själv verkade inte vara lätt. Vi krockade med hissdörrarna och jag fick hålla i hans journaler. Det var som en dålig komedifilm.

Det enda som kändes någorlunda bra i detta var att läkaren och jag hade träffats flera gånger förut och att jag kände mig relativt trygg med honom. Han gjorde ultraljudet och registrerade hjärtljuden på bebisen vid min första graviditet, det var han som fick operera mig när samma graviditet ett tag senare slutade i missfall. Och nu skulle han operera mig igen.

När jag rullades in på operation grät jag, jag var så rädd och kände mig så oerhört liten. Läkaren kom och pratade med mig, han var lugn och trygg. Frågade om jag tyckte att han såg orolig ut? när jag svarade att jag inte tyckte det sa han att jag inte behövde vara rädd, han skulle hjälpa mig, allt skulle gå bra. Han sa att han skulle göra allt för att inte behöva ta bort något inne i mig. Sen somnade jag.

Jag vaknar av att han sitter i en stol bredvid min säng på uppvaket. Han säger att operationen gått bra, att graviditeten suttit i höger äggledare. Han visar med sina händer hur smal äggledaren skall vara normalt och berättar hur stor och inflammerad min äggledare varit. Den var så skadad att det var omöjligt för honom att rädda den. Han sa att han var ledsen att han behövt ta bort den men att han inte haft något val, den andra äggledaren såg bra ut.

Jag minns att jag frågade om han hade kunnat rädda den om jag kommit in tidigare. Han sa att han kanske hade kunnat det.

Sorgen var bedövande. Ilskan på mig själv för att jag inte sökt vård tidigare. Ilskan mot alla de läkare jag mött som var anledningen till att jag stått ut så länge. Jag hade stått ut för att jag inte orkade med att bli hemskickad en gång till, för att jag inte orkade bli undersökt än en gång höra dem säga att inget var fel. Så arg på alla dem som fått mig att tappa förtroendet. Arg på alla som gjort fel men aldrig bett om ursäkt. Arg på allt.

De följande dagarna är som ett töcken och minnena osammanhängande På avdelningen grät jag, inte en vanlig gråt, utan en djup och bottenlös gråt som jag inte ens kunde förstå kom ifrån mig. Jag har inte upplevt en sådan gråt förut, de var den värsta djupaste sorten. En förtvivlad gråt som inte kunde tröstas. Som om någon tagit över hela min kropp. Det var inte jag längre. Jag var som i en dvala. Det var som om något brustit på riktigt inom mig. Jag orkade inte prata i telefon. Inte svara på sms. Min familj kom och hälsade på. De var så oroliga. De som stod bredvid. Jag är bara så glad och tacksam av att jag inte förstod då hur illa ute jag varit. När gråten lagt sig kom paniken och skräcken som fyllde mig totalt, alla tankar på vad som kunde ha hänt. Det kändes som att jag även fick gå igenom mitt första missfall en gång till, det som jag trodde att jag redan bearbetat.

Nu låg jag där på avdelningen ännu en gång och även denna gång på grund av en graviditet som inte gick som den skulle.

Kurator

Igår var jag på sjukhuset och träffade en kurator. Hon är knuten till gyn avdelningen vilket känns jättebra. Jag har träffat henne vid två tillfällen förut men då har jag varit inlagd på avdelningen. Denna gång vara alltså första gången  jag kom till henne och inte var inlagd. I hissen upp kändes det kosntigt, det kändes så konstigt att veta att jag bara skulle in till henne och sen få gå hem. Hon är en helt fantastisk människa, en sån person man tycker om direkt. Hon gav mig en stor kram när jag kom, bara en sån sak, hur många kuratorer gör så.
När vi träffades sist bad hon mig att tänka över om det fanns något jag skulle vilja/hade önskemål om, för att kunna känna mig lite tryggare i kontakt med gyn. Om jag hade några önskemål. Jag blev så förvånad över frågan. Under denna tid är det första gången någon frågar mig vad jag vill. Tack.

En sak jag önskar är att få telefonnummer till avdelningen och få ok på att ringa dem när det behövs. 

Kuratorn skulle prata med avdelningschefen. Jag hoppas att det går att ordna. 

Arbete

I dag gick jag till jobbet för första gången sen i onsdags. Det var skönt att komma iväg även att jag var tvungen att ta en smärtstillande så fort jag kom fram.

Jag och chefen hade ett möte idag då vi försökte lägga upp en plan på hur vi ska göra med mina arbetsuppgifter när jag blir dålig och inte kan jobba. IOM att jag varit borta mycket den senaste tiden så är det svårt för dem att planera. Jag förstår det, och jag känner mig så skyldig och dålig. Vet att alla på min avdelning redan har mycket att göra så varje gång jag blir borta belastas alla hårt. Jag vet att jag inte kan påverka det men det känns som jag "sviker" dem varje gång jag måste sjukskriva mig.

Trots att jag inte jobbade hel dag så kändes det skönt för huvudet att få tänka på lite annat och få känna sig lite "normal". 

När jag kom hem var jag helt slut, det var en enorm kraftansträngning för mig att ta mig iväg idag. Frågade min sambo hur jag skulle klara av denna höst! Var matt i hela kroppen. Men med tanke på att jag i princip legat i horisontal läge i en vecka så var det kanske inte så konstigt. Men min trötthet blir så extremt påtaglig vid tillfällen när jag har ont. Jag blir så ledsen över det faktum att jag alltid är så trött. Jag har alltid varit mer trött än alla runt omkring mig. Hur mycket jag än Sover så är jag alltid trött! Jag skäms för att jag orkar så lite, känner mig lat och "klagig". Känner mig dum för att de finns folk som har småbarn och är uppe och springer på nätterna och ändå klarar av sin vardag. Om jag sover dåligt en natt kan de bokstavligt talat förstöra en hel arbetsvecka. Känner mig onormal.

När jag mår dåligt stressar jag upp mig. Jag stressar upp mig för saker som skulle kunna hända. Jag kan stressa upp mig för i princip allt. Små saker blir jätte stora. Jag oroar mig och känner mig otillräcklig på alla plan, känner att jag inte räcker till alls. 

Jag har fått börja skriva ner ALLT, för det känns som mitt minne inte fungerar som det brukar. Glömmer saker.

Men nu är det som det är just nu och jag måste försöka hitta ett lugn och en acceptans i det. Jag måste försöka se de saker jag kan göra istället för att fokusera på allt jag förr kunde göra men inte längre kan. 

Jag måste fokusera på allt jag har istället för att fokusera på det jag inte har. För hur det än är så finns det alltid någon som har det mycket värre. Insikten gör inte att jag får mindre ont men den ger mig iaf lite perspektiv. 

Hoppas att du haft en bra dag. 

Nu ska kan försöka sova. Godnatt 💤

Kram 

Operatör

Veckorna efter mitt missfall 2013 åkte jag in och ut till akuten på grund av fruktansvärda smärtor i nedre delen av buken. Jag blev undersökt med vaginalt ultraljud och fick till svar varje gång att det såg bra ut. Eventuellt fanns en liten "rest" efter missfallet, men den var så liten att kroppen skulle klara av att ta hand om det själv.
Jag kände mig som världens svagaste och pipigaste människa. Så jag tvingade mig till jobbet någon dag mellan varven för att återigen nån dag senare åter behöva söka mig till akuten. Jag ringde även till gyn och 1177 många gånger. Jag kände mig så dum. Var det normalt att ha så här ont efter ett missfall? vad kunde det vara för fel? Rådet jag alltid fick vara att om smärtorna inte "gav med sig", söka akut igen för det fanns ingen annanstans jag kunde få en tid för undersökning,

Vid akutbesök nummer fem som befinner sig tidsmässigt nästan 2 månader efter missfallet så fick jag träffa ännu en för mig "ny" läkare som gjorde ultraljud, han mätte och sa att det fanns en "rest" kvar som var för stor för att min kropp skulle kunna klara att ta hand om det själv. Vidare sa han att vi måste operera, dvs jag måste skrapas. Jag frågade förvånat om denna "rest" skulle kunna ha växt på något sätt med tanke på att flera läkare innan honom gjort mätningar och då fått det till mycket mindre alternativt sagt att det var tomt och fint i min livmoder.
Svaret jag fick var att de andra haft fel, det vill säga mätt fel.
-Vad menar du? jag har ju sökt flera gånger och träffat olika läkare varje gång som gjort samma bedömning?
-jag är ledsen, det beror på hur pass erfaren operatören är, svarade han

Jag undrade när vi skulle göra operationen och han sa att de borde ske så snabbt som möjligt. Två dagar senare opererades jag.

Jag hade alltså sökt akut och fått träffa inte mindre än fem "mindre" erfarna operatörer. Hur är det ens möjligt. Jag hade alltså gått med sammandragningar och kramper konstant i nästan 2 månader. Sökt och blivit hemskickad. Sökt och blivit hemskickad igen. Känt mig mer och mer generad för varje gång jag tvingades sökta och de inte hittade något fel. Jag var så trött på denna historia som inte verkade ta slut. Jag grät så mycket och minns att jag sa till min sambo att jag iaf inte tänkte föda vårt eventuellt framtida barn på detta sjukhus. Vid detta laget hade jag tappat förtroendet för de flesta av läkarna på "gyn akuten".

Så tacksam

I söndags när jag kom hem från sjukhuset fick jag nästan en chock av att se hur stökigt det var hemma. Jag tycker det är extra jobbigt med "stök" när jag mår riktigt dåligt. Att ligga och vara dålig när det är stökigt gör att jag inte kan slappna av. Jag känner att jag måste ta tag i det nu. Men det kunde jag ju såklart inte i söndags.

Igår kom lillasyster på besök. Som att någon läst mina tankar. Som ett svar på en tyst bön. Hon lagade den bästa carbonara jag någonsin ätit och städade undan lite. Jag kan inte beskriva hur fruktansvärt glad och tacksam jag blev. Jag blev så oerhört rörd av hennes omtänksamhet. Jag skulle kunna gråta nu bara genom att tänka på det. Hon är så fin, älskar henne så mycket. Jag skulle kunna ge henne vad som helst. Så mycket betyder det för mig.

När man inte orkar själv kan en liten gest av omtanke göra så stor skillnaden och ge ork att härda ut lite till. Har man själv inte upplevt hur det är att vara helt slut, hur det känns när kroppen är så trött att benen tycks för svaga för att orka bära dig. När att ta en dusch för att man inte duschat på 4 dagar är ett helt företag och måste planeras och gås igenom i huvudet lika väl som om det vore tävlingsdag för en elitidrottare. Då kan man nog inte förstå hur tacksam man kan vara.

Flickan på bilden

Flickan på bilden har ingenting med personen i texten att göra. Eller hur är det man brukar säga?

Jag har valt att skriva min berättelse under ett annat namn. Jag gör det på grund av flera anledningar. En stor anledning till detta är att jag varit med om ett par händelser i kontakt med svensk sjukvård som jag (och många omkring mig) tycker borde anmälas. Just nu känns det som att jag måste lägga den lilla energi jag har på att överhuvudtaget klara av att hålla mig på benen. Försöka att inte braka ihop psykiskt också. Jag har drabbats av utmattning och depression förut, till följd av, vilket jag nu nästan är övertygad om, beror på att jag haft värk så länge jag kan minnas, men inte blivit tagen på allvar. Till sist blir du psykiskt utmattad, drabbas av ångest och när ångesten blir för stark kommer panikångesten, så var det i iallafall för mig. Du skall inte bara klara av få ihop livet med ständig värk utan också slåss och kämpa för att bli trodd. Att inte bli trodd eller tagen på allvar är nog det tyngsta som finns.

Min bästa vän vädjade till mig för ett tag sedan att jag åtminstone skulle försöka skriva ner mina upplevelser (hon erbjöd sig tom att göra det själv) för att man glömmer så fort.

Jag orkar inte gå vidare med detta nu, men dagen kanske kommer då jag vill göra det. 

Tills den dagen kommer vill jag kunna skriva öppet och ärligt om det som hänt och händer mig.

När jag skulle skapa min blogg var jag tvungen att öppna ett nytt mailkonto. Det blev Elina Larsson.

Elina valde jag för att det är ett ganska ovanligt namn. Larsson för att det var de första jag kom att tänka på.
Jag kände att jag ville berätta detta för er nu för jag vill inte känna att jag "lurar" någon genom att skriva under annat namn. Jag hoppas vi kan bli vänner ändå och dela erfarenheter med varandra.

Kram

Utskriven

Idag kunde jag äntligen gå hem från sjukhuset. Några av personal tittade lite frågande på mig när jag sa att jag skulle gå hem. "Ska du gå hem idag!!??" Jag kan förstå deras fråga, det måste verka lite konstig att jag kastar mig hem efter bara en "någolunda stabil" natt, men jag är så fruktandsvärt trött på att vara på sjukhus. Trött på att inte få sova i min egen säng. Trött på att inte få sova bredvid min sambo. Trött på att vara utan min hund. Jag saknar dem så mycket. Jag har varit på sjukhust så mycket att jag känner att jag måste ta mig hem så fort det känns "lite" bättre. Så fort jag kan smärtstillas ok på de tabletter jag kan ta hemma.

Att få komma ut i den friska luften och bara andas var helt fantastiskt. Det känns som min födelsedag varje gång jag blir utskriven.

Maktens korridorer

Inatt fick jag äntligen sova några timmar. Vaknade två gånger men efter smärtlindring lyckades jag somna om.  

På morgonen var smärtorna under kontroll, hade ont men stod ut.

På förmiddagen började jag få ont, de stegrade sig snabbt och jag ringde på klockan. De kom och gav mig en smärtstillande tablett. 30 minuter senare är det ingen skillnad. Har lika ont och har dessutom börjat frysa ngt fruktandsvärt. De ger mig en tablett till som inte heller den "biter" på värken. De försökte nå läkaren men hon var upptagen med en patient. Jag gick upp för att kissa och då trodde jag att jag skulle svimma av smärtan. Satt på toaletten och försökte "släppa" kisset i kanske 15 minuter. De gjorde så fruktandsvärt ont att jag grät. Jag kände att min puls var hög och försökte andas. De hjälpte inte. Satt på TENS på nästan Max. De hjälpte inte. Fick ringa på klockan igen och förklara att jag verkligen mådde riktigt dåligt. Bad dem ta min puls. När de såg den var på över 140 och skakade i hela kroppen gick de och ringde läkaren igen. Hon kunde inte komma men tycke de på avdelningen kunde ge mig lite droppar för jag kanske behövde  bajsa? Som att en dag utan bajs skulle kunna orsaka kramper så man skakar och en puls på mellan 120- 140 i timmar. Sjuksköterskan  var helt låst hon ville så gärna hjälpa mig men kunde inte. Tycker synd om henne. Hon vart helt frustrerad. De kunde bara se mig ligga där. 

Vet inte vad denna läkare har emot mig. Men ngt är det. Hur kan man vara elak?hon kom inte ens in och tittade på mig utan gick hem. Jag saknar ord just nu. 

Hoppas hon har en trevlig kväll och sitter hemma med ett glas vin och äter en god middag. Så kan ngn annan stackare få städa upp röran hon skapade genom att låta mina smärtor eskalera. Lämna ett förvirrat kaos bakom sig och gå hem och ha fredagsmys. 

Nu när ngn annan fått städat upp efter henne och värken är någotsånär under kontroll känner jag att jag nästan blir sugen På att försöka klämma ut en liten "klick" och buda över den till henne.

Hon. Ett glas rött. Och så klicken.

Läkarsamtalet

Tycker det är jobbigt att ligga på avdelning och träffa olika läkare hela tiden. Var orolig för vem som skulle jobba i dag på ronden. Så jobbigt att dra hela händelseförloppet för nya läkare hela tiden. Därför blev jag så lättad när "min" läkare som opererat mig för endometrios kom till mig fast han inte hade ronden idag. Han bad om ursäkt för  att han inte skrivit ut smärtstillande igår. Han hade opererat hela dagen igår o inte sett meddelandet från sjuksköterskan angående mig förrän kl 19. Då tänkte han att de ändå var försent på kvällen och tänkte gjort det idag istället. Vi hade ett långt samtal och han satt tom ner på en stol brevid min säng.  Allt som oftast står läkarna i "dörröppningen" och pratat med  en. Alternativt står de en hel "klass" runt ens säng och tittat "ner"på en där man ligger i sängen. 

Är inne på andra dygnet utan mer än några få timmars sömn. Det märks så väl när jag inte får sova. Då tappar jag så lätt fokus och de känns som allt jag kämpat med att försöka bygga upp rivs ner. Känner mig kraftlös och svag. Hatar att känns mig svag. Har inget tålamod alls. Känner knappt igen mig själv. Har extremt kort stubin nu, har så ont att jag  får kämpa så hårt för att inte skälla ut sjuksköterskan som vill visa sig duktig när hon vill "testa" med tabletter först innan jag får en spruta, vet bäst själv hur min värk fungerar. Har lärt mig det. När det gör för ont så hjälper inte tabletter, det är ju endast därför jag är här, för att få hjälp med smärtlindring . 

Inlagd

Igårkväll blev de akuten igen efter att värken och kramperna bara blev värre och värre. Det kändes som knivhugg i de nedre delarna. Ringde gyn på morgonen och sa att mina värktabletter var slut, och att natten varit så hemsk att kramperna "väckt mig". Trots värken lyckades jag hålla mig lugn i telefon och sjuksköterskan lovade ta tag i det direkt och återkomma. Jag förklarade att de måste lösas under dagen, att jag inte orkade kasta mig iväg till akuten mitt i natten ännu en gång, likt oräkneligt många gånger förut. Att de inte bara påverkar mig utan även hela min familj. Att de i familjen som får göra utryckningar och köra mig in till akuten nu själva är på gränsen till sönderstressade och själva tvingas ta ledigt eller komma sent till sina arbeten eftersom de suttit med mig halva natten på akuten.

Jag  försökte med allt som brukar kunna ge lite lindring. Men lyckades inte ens skrapa på ytan. Bröt ihop totalt och grät i 3 timmar. Helt knäckt. Min mens slutade för lite drygt en vecka sedan. Jag hade Precis kommit ner från 4 värktabletter till 1 per dag och så börjar det om!!

Jag och min sambo fick åka in. Vi avvaktade verkligen tills det blev ohållbart. Så nu ligger jag här igen, själv och vaken. 1-2 timmars sömn blev det iaf. Bara tanken på att ringa mig sjuk idag igen får mig att må illa. Vill inte bli sjukskriven igen, kom ju nyss tillbaka till jobbet. 

Snälla!! Kan någon svara på hur det är för er??

Kan det vara så att kramperna  "sätter igång" igen även vid ägglossning?? och alltså inte bara förvärras vid mens. Får inga bra svar någonstans, varken av läkare eller någon annan. 

Sömnlöst

Jag vaknade nu strax efter kl tre av fruktandsvärd kramp. Jag var kissenödig och det kändes som att något skulle spricka nere i magen. Att somna om var omöjligt, värken lättade inte fast jag tömde blåsan. Gick och värmde vetekudden och tog två alvedon. Väl tillbaka i sovrummet hör jag en röst som säger;

- hej tassen, hur e det?, kom och lägg dig hos mig så ska jag hålla om dig.

Han är så fin min man. 

Men de e omöjligt att somna om. Funderar på att gå upp och duscha varmt, det kanske hjälper ,

Tisdag

Min dag var hyfsad, eller iallafall under kontroll, fram till lunch, sen kom värken. Fick ta en stark värktablett och höja bordet så att jag kunde stå upp och jobba. När värken blir för kraftig vill jag bara försvinna. Tänk om man med hjälp av tankeverksamhet kunnat förflyttas sig från en plats till en annan, förflyttat sig hem, hem till soffan och vetekudden.

Kramperna känns lättare att hantera i fosterställning, men på jobbet med dörrar av glas känns det inte som en bra idé. Så jag står ut. Går på toaletten och djupandas, försöker andas "med" krampen istället för "emot" den som mamma brukar säga. Jag försöker få tillbaka kontrollen över min kropp. Jag är så fruktansvärt varm i hela kroppen. Arbetskamraterna frågar om jag inte fryser eftersom jag klätt av mig och går i linne. Sen börjar jag frysa.

Väl hemma gav jag mig ut i ösregnet med hunden, ut i skogen, utan pannlampan eftersom jag glömt den hemma. Det var så skönt. Regnet piskade mig i ansiktet och kylde ner mina blossande kinder som blivit sådär heta igen.

Efter missfallet

När jag kom hem från sjukhuset efter mitt missfall så hade jag fruktansvärt ont, jag mådde verkligen riktigt dåligt. Hela min kropp kämpade och min livmoder försökte för allt den var värd att stöta ut resterna från missfallet. Jag ringde gyn och frågade om det skulle/kunde vara såhär, fick bara till svar att det är "väldigt individuellt" och att de borde vända snart. Det gjorde de inte. Åkte in till akuten 3 dagar efter missfallet för jag stog inte ut, magen slutade inte krampa och gav mig ingen sömn och ingen vila. Jag undersöktes och fick ett recept på Methergin (ur FASS: har en starkt sammandragande effekt på livmodern) och fick åka hem.

Exakt på dagen 1 vecka efter missfallet åker jag in igen, och följande anteckning skrivs i min journal (det som jag vill betona har jag markerat med FET stil och strukit under i texten)

Läkaranteckning (Journal anteckning) Gyn akut: 

Kvinna som haft ett missfall för lite drygt en vecka sedan. Därefter ökade buksmärtor. Oklart om vad som orsakar buksmärtorna, men ingen misstanke om varken infektion eller rester i kaviteten i nuläget. Pat konfereras med Dr xxx. Beslutar att lägga in Pat för smärtlindring på gyn avd. Vidare bedömning imorgon.

Jag läggs in över natten och på gynavdelningen skrevs följande i min journal:

Läkaranteckning (Journal anteckning) Gynavdelning:

Pat som inkom igår. Det var då en vecka efter man konstaterat missed abortion och hon fick då Cytotex och man har sedan med ultraljud konstaterat vid ett par tillfällen att hon blött ut adekvat.

Jag stannade en dag på avdelningen, de kunde inte hitta någon direkt orsak till smärtorna och på frågorna jag ställde hade de inga direkta svar. Jag övertygade mig själv att det ändå måste vara ok, jag hade ju blivit undersökt, flera gånger, av olika läkare dessutom, alla såg bra ut, jag var TOM och fin i livmodern. Fasiken vad jag kände mig dum. Kroppen spelade mig ett spratt, jag kände saker som inte fanns. Så jag åkte hem.

Bad att bli sjukskriven då jag redan sjukskrivit mig själv från jobbet i en vecka själv.

Måndag och höst

Vad hände? det är som att någon dragit ner rullgardinen och ute är det kolsvart och vinden är kall, det är höst nu.

Idag gick det hyfsat bra att stiga upp på morgonen, snoozade bara ett par gånger. Jag snoozar jämt, min sambo säger ofta till mig att det vore bättre att ställa klockan på en tid då jag verkligen måste gå upp. Men det gör jag inte, utan jag snoozar, jag har nämligen en vision, en vision jag haft i flera år och som biter sig kvar. Jag vill vara en sån person som går upp i tid och slipper stressa på morgonen. Jag vill sitta och äta mina mackor och dricka mitt kaffe vid köksbordet i lugn och ro. Mina mornar är allt som oftast kaos. Trött som ett as för att jag aldrig, hur mycket jag än sover, lyckas vakna och känna mig utvilad. Det är egentligen ett under att jag aldrig är sen till jobbet.

Väl framme på jobbet fick jag fruktansvärd kramp, fick springa på toaletten hela tiden och ta en stark värktablett. Uppe på detta har jag fått den värsta magkatarren jag haft på länge. Magsyran sprutar och jag får ta omeprazol och knapra rennie. Hade det inte varit för att jag varit borta så extremt mycket från jobbet senaste tiden hade jag inte stannat kvar. Även att de saker som drabbat mig (speciellt det senaste året) inte är under min påverkan så skäms jag, jag känner mig så fruktansvärt dum, känner att jag är en "svagare" människa än alla andra. Och jag är ledsen, så ledsen, ledsen när jag inte kan gå till jobbet, ledsen när jag tvingas ligga inlagd på sjukhus, ledsen för att jag inte orkar vara en bra vän, syster, sambo. Ledsen för att jag vet att de finns folk som behöver mig men jag kan bara inte. Ledsen för att jag sällan orkar göra något kul för att jag är helt utmattad. Ledsen för att jag undrar om mitt liv alltid skall vara smärta. Ledsen för jag undrar vad det är för fel på mig, vad jag gjort för att få allt detta. Jag känner mig som ett mobiltelefon som blinkar rött för batteriet är nere på mindre än 10%, jag försöker desperat sätta i laddaren men det står bara att "tillbehöret inte stöds". 

Men jag är ändå lyckligt lottad på många vis. Jag har världens finaste familj och vänner. Sådana som förstår när jag inte orkar prata i telefon eller svara på sms, men som inte slutar höra av sig för det. Alla fina stöttande sms, vykort, och presenter som kommer med posten. Allt detta gör att jag orkar fortsätta en liten stund till, orkar stå ut med lite mer. En dag i taget. Ni ger mig hopp och jag älskar er mer än ni någonsin kan förstå. Jag älskar er till månen och tillbaka, en miljard varv runt jorden.

 Kram

Söndag

Jag började dagen med att gå ut med hunden på en lång promenad och kroppen kändes lätt och stark. Jag lyssnade på "pitbull takes over spotfy" och låtlistan kändes som den var skapad till mig, många minnen och låtar från förr, låtar som jag älskat men nästan glömt fanns. Jag kände mig peppad och glad, lyfte blicken mot himlen, sög in höstluften och njöt. Jag kände att ingenting är omöjligt och att det krävs mer än såhär för att bryta ner mig. Jag kände mig som en palm, ni vet, en sån som klarar orkaner utan att knäckas, de viker sig bara ner mot marken och när stormen är över reser de sig upp igen, ståtliga och stolta.

Vi skulle på kalas och allt kändes bra. Sen kom krampen, krampen i magen som får mig att vilja kräkas, krampen som sliter och drar, krampen som får min  mage att vända sig ut och in, krampen som gör att jag måste rusa till toaletten och tömma ut allt. Jag vill bara hem. Hem till min vetekudde och min hund. Jag vill ligga sked med henne i soffan, krama henne så hårt som det bara går att krama henne, andas in hennes doft, begrava huvudet och låta tårarna absorberas av hennes päls.
Men...
förmiddagen gör att jag ändå känner att det finns hopp, jag vet att det finns fina stunder också, stunder då jag kan skratta, känna mig stark och se allt de vackra. För livet är vackert.

Så upp med nosen vänner, kram och styrka, ni finns i mina tankar <3

Missfall

Dagarna fram till vecka 12 gick långsamt, det kändes som att tiden stod stilla.

En eftermiddag fick jag fruktansvärd kramp i magen, det strålade bak ut i ryggen, jag mådde illa och fick en liten blödning. Jag ringde min sambo och sa att vi måste åka in till sjukhuset. I bilen på väg in till sjukhuset var sambon jätte lugn och försökte övertala mig att de inte var någon fara. Väl framme på sjukhuset undersöktes jag, det kändes som att han tittade i mig med ultraljudet en evighet, men han sa ingenting. Efter vad som kändes som en evighet öppnade han munnen, "det finns inga hjärtljud, jag är ledsen", sa han.

Denna läkaren är kunnig men som en robot, du kan inte utläsa en enda känsla i hans kroppsspråk och det finns ingen skiftning i hans tonfall, d.v.s. hans "tonläge" är detsamma oavsett om beskedet han skall leverera är positivt eller negativt.

Jag började gråta och min sambo tröstade. Vi fick väldigt lite information (eller rättare sagt nästan ingen). Läkaren sa att min kropp behövde hjälp att stöta ut fostret, jag skulle gå upp på avdelningen, få ett läkemedel som hjälpte till att stöta ut fostret och sen kunde vi promenera hem. 

Det kändes som att jag inte fattade någonting alls. Va? vadå Fostret?? hallå!! det här är inget foster utan ett barn, vårt barn, som vi redan börjat älska.

Vi kom upp på gyn avdelningen och inte heller här fick vi någon information om vad som skulle hända. Efter ett tag kom en sjuksköterska in på rummet och stoppade upp två tabletter i min vagina, det gjorde ont och jag var ledsen. Ingen tröstade oss eller kom in för att prata. Jag skulle börja blöda lite sa sköterskan. Vi väntade men inget hände. Några timmar senare kommer hon in igen och stoppar upp två tabletter till för att få igång processen.

Så började jag blöda. Ingen hade förvarnat mig om hur mycket jag skulle blöda. Hur mycket blod som skulle forsa ur min kropp. Så fort jag varit på toaletten och bytt binda och äntligen kommit tillbaka till sängen var det dags för nästa vända, jag blödde igenom "blöjorna" direkt. Det var så mycket blod och klumpar att jag trodde att jag skulle blöda ut hela innehållet i min kropp.

Min sambo fick en säng så att han kunde sova kvar med mig på sjukhuset, ingen av oss kunde somna. På natten började jag må dåligt, jag frös något fruktansvärt och kände mig yr. Vi ringde på klockan och en sköterska kom och tog puls och blodtryck. Jag minns att jag vände mig om till min sambo och sa "nu dör jag nog". Sköterskan verkade stressad och gick och hämtade en sköterska till, de stod och tittade på maskinen och när de nervöst började diskutera med varandra om mina värden och sa att de måste ringa läkare så fick jag nästan panik. De borde inte diskuterat framför mig. Läkaren kom och sa att hon måste undersöka mig. Undersökningen med de iskalla stål instrumenten kändes som tortyr, jag kunde inte ligga stil och jag frös så jag skakade helt okontrollerat. Hon stoppade in tussar  (som stora topps) och försökte få ut lite blod. Jag fick gå tillbaka till sängen och de tippade ner min huvudända och gav mig dropp. Jag hade ett tryck på 50-60/40-50 kom inte ihåg exakt och står ej i journalen.

Läkaranteckning (Journal anteckning):

Undersöktes under natten pga. mycket lågt blodtryck, men var ändå uppegående förvånansvärt opåverkad. Man såg att det var tomt i uteruskaviteten och bedömde inte exeres vara nödvändig. Gavs Ringeracetat och Voluven och patienten mådde bättre.

Får nu två Alvedon och om detta är tillräckligt går pat hem om några timmar annars kan pat stanna kvar över natten.

Reflektion på jornalanteckningarna. "Uppegående och förvånansvärt opåverkad"? ok....

kram