Gårdagen var hemsk. Riktigt hemsk. Svårt att somna på söndagskvällen och när klockan ringde på morgonen kände jag mig bakfull. Det är en intensiv vecka arbetsmässigt och jag måste verkligen vara riktigt dålig för att jag skall känna att jag kan stanna hemma. Gårdagen var en sån där dag då man med facit i hand aldrig borde gett sig iväg men inte förstår det förrän efteråt. Så jag åkte till jobbet, tänkte att de kanske skulle kännas bättre när jag väl var där. Men det blev bara värre. Jag mådde så dåligt, riktigt dåligt. Jag var yr och det kändes som att jag gick i luften. Kunde inte koncentrera mig och även den mest enkla saken kändes extremt svår. När jag skulle köra hem fick jag köra sakta för det kände som att hjärnan inte hängde med, hjärtat bultade när jag fick möte och vägarna kändes smalare än vanligt. Svängde in på P skyltar för att släppa förbi bilar. Allt kändes mörkt och svart, ungefär som att livet vore slut och att det inte fanns någon mening med någonting. Det var som att någon dragit ner en rullgardin, så svart var det. Allt. Väl hemma så kraschade jag. Låg med vetekudden i soffan helt väck, släpade mig upp och tog ett långt varmt bad. Jag kände att nu kollapsar jag. Nu går jag in i en depression. Hur fasiken kunde jag hamna här liksom? Vad händer?
I morse när jag vaknade var allt som vanligt igen. Då gick det upp för mig vad som hänt. Mensen är på ingång. Jag har haft detta "svarta" ganska länge nu, men varje månad är jag lika förvånad.Varje månad. Totalt oförberedd. Som att världen skall rasa. På allvar. Det låter kanske helt galet, men precis så känns det. Om man inte har upplevt det själv kan man inte förstå det.
Jag började få dessa "svarta" dagar efter mitt första missfall. Jag måste börja föra dagbok. Försöka ringa in tidpunkten när det händer så att jag kan "klocka" dessa dagar framöver, för detta är inte kul.
Idag var en bra dag. Har haft ont men det har varit hanterbart.
Sitter och tittar på Svenska Hollywood Fruar. Men har svårt att koncentrera mig. Nu börjar den molande värken i nedre delen av magen djupna, den intensifieras och blir mer påtaglig, omöjlig att distrahera. Och så kommer rädslan. Rädslan för att jag inte skall kunna hantera smärtan själv hemma. Rädslan för att hamna på sjukhuset igen. Jag vill inte.
Hej Elina. Jag har precis gått igenom ett missfall. Har endometrios och det är som att mina endometriossmärtor kommit tillbaka till 1000. Knivar i hela magen och läkare och barnmorsker jag pratat med säger att det är vanligt att ha ont efter missfall men att det inte är endometriosen eftersom de stannar upp vid graviditet. Jag litar ärligt talat inte alls på vad de säger. För känner att smärtorna är precis som mina endometriossmärtor. De har varit lugna under graviditeten men nu när jag blöder igen gör de ont. Jag undrar mer om hur de va för dig. Kan inte läsa om någon information på nätet om endometrios och missfall men hittade ialf till dit blogg. Vet inte om du fortfarande är aktiv men ett försök ändå.
SvaraRaderaCaroline.kronvall@hotmail.com
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaHej Caroline,
RaderaFörlåt för sent svar. Vet inte om du har hittat svar på dina frågor, jag tyckte också att det var supersvårt att hitta information om just smärta efter missfall.
Jag tror absolut att smärtorna kan bero på endometriosen och att smärtorna efter missfallet eskalerar, så var det för mig! varje gång jag fick misfall så blev mina smärtor värre. Mina smärtor blev tyvärr inte heller bättre när jag blev gravid, trots att alla sa att det skulle bli så!! Hade det faktiskt riktigt jobbigt under min graviditet pga att ingen av läkarna riktigt tog mig på allvar, eftersom det enda läakarna verkade veta och läst om sjukdomen var just det du också nämner att de sagt till dig.
skriv igen om du har mer frågor.
ta hand om dig.