Dagsform

Jag halvligger på soffan med vetekudden. Jag har ont i magen och ryggen, ingen ställning är skön Jag måste gå och kissa hela tiden, kan inte förstå hur det kan göra så horribelt ont i blåsan så snabbt igen efter det att jag varit på toan.
Är så fruktansvärt irriterad för att det gör så förbaskat ont och för att jag är förbannat trött på att nästan alltid ha ont. Jag vill vara ifred, jag vill skrika och gråta, stampa med fötterna som ett barn, kasta något i golvet så de går sönder, jag vill gå en boxningsmatch, jag vill slå slå och slå igen, hur fasiken kan en och samma kropp rymma så mycket känslor, känns som jag skall gå sönder. Samtidigt som jag är arg, förbannad och ilsk, vill jag trots mina 34 år ha min mamma här, vill ligga med mitt huvud i hennes knä, vill att hon skall stryka mig över håret och lova att allt skall bli bra igen. 

Efter min senaste titthålsoperation kom min läkare in till mig på rummet och sa att det är endometrios jag lider av, vidare berättar han att de har skickat en "bit" för biopsi för att kunna säkerställa, det är rutin. Jag minns att min första tanke var att det fanns en chans att läkaren kunde ha fel.

Så kom provsvaret, brevet där han skriver att vi fått bekräftat det vi redan visste, att jag lider av endometrios.

Min första känsla var faktiskt sorg, även att jag var "förberedd" kunde jag inte ta det till mig förrän jag hade det svart på vitt. 

Jag är kluven i mina känslor angående diagnosen, å ena sidan så är det skönt att veta vad jag lider av, å andra sidan, vilket skit! vem vill få en diagnos som de inte finns något botemedel för?

Min sambo sa att det på ett sätt var lika bra att jag fick min diagnos nu, annars hade ju mina akutbesök på sjukhuset (stup i kvarten) fortsatt lika förutsättningslöst som alltid, alla undersökningar, olika röntgen, de eviga runt skickandet av mig till olika "medicinska" inriktningar, alla läkare jag träffat som inte ville ta ansvar och var för stolta att erkänna när deras kunskap brast, som var för stolta att be en mer kunnig läkare om hjälp i sin bedömning. Blickarna på akutmottagningen från personalen som för 100 de gången ser mig komma in genom dörren. Känns som man ser i deras ögon att de tänker "jaha nu är hon här igen". Jag skämdes som en hund varje gång, för de hittade ju inget. Men de kanske allra värsta var förnedringen och känslan av att inte bli riktigt tagen på allvar, känslan av att inte bli trodd. Allt detta hade bara fortsatt om jag inte fått min diagnos.

Nu kanske de i all får ett slut, jag hoppas i alla fall att det blir bättre, det måste bli bättre, jag måste tro det, annars kan jag lika gärna lägga mig ner och dö här och nu.

kram