Operatör

Veckorna efter mitt missfall 2013 åkte jag in och ut till akuten på grund av fruktansvärda smärtor i nedre delen av buken. Jag blev undersökt med vaginalt ultraljud och fick till svar varje gång att det såg bra ut. Eventuellt fanns en liten "rest" efter missfallet, men den var så liten att kroppen skulle klara av att ta hand om det själv.
Jag kände mig som världens svagaste och pipigaste människa. Så jag tvingade mig till jobbet någon dag mellan varven för att återigen nån dag senare åter behöva söka mig till akuten. Jag ringde även till gyn och 1177 många gånger. Jag kände mig så dum. Var det normalt att ha så här ont efter ett missfall? vad kunde det vara för fel? Rådet jag alltid fick vara att om smärtorna inte "gav med sig", söka akut igen för det fanns ingen annanstans jag kunde få en tid för undersökning,

Vid akutbesök nummer fem som befinner sig tidsmässigt nästan 2 månader efter missfallet så fick jag träffa ännu en för mig "ny" läkare som gjorde ultraljud, han mätte och sa att det fanns en "rest" kvar som var för stor för att min kropp skulle kunna klara att ta hand om det själv. Vidare sa han att vi måste operera, dvs jag måste skrapas. Jag frågade förvånat om denna "rest" skulle kunna ha växt på något sätt med tanke på att flera läkare innan honom gjort mätningar och då fått det till mycket mindre alternativt sagt att det var tomt och fint i min livmoder.
Svaret jag fick var att de andra haft fel, det vill säga mätt fel.
-Vad menar du? jag har ju sökt flera gånger och träffat olika läkare varje gång som gjort samma bedömning?
-jag är ledsen, det beror på hur pass erfaren operatören är, svarade han

Jag undrade när vi skulle göra operationen och han sa att de borde ske så snabbt som möjligt. Två dagar senare opererades jag.

Jag hade alltså sökt akut och fått träffa inte mindre än fem "mindre" erfarna operatörer. Hur är det ens möjligt. Jag hade alltså gått med sammandragningar och kramper konstant i nästan 2 månader. Sökt och blivit hemskickad. Sökt och blivit hemskickad igen. Känt mig mer och mer generad för varje gång jag tvingades sökta och de inte hittade något fel. Jag var så trött på denna historia som inte verkade ta slut. Jag grät så mycket och minns att jag sa till min sambo att jag iaf inte tänkte föda vårt eventuellt framtida barn på detta sjukhus. Vid detta laget hade jag tappat förtroendet för de flesta av läkarna på "gyn akuten".