Historians början

Mina smärtor började nog redan i tonåren, började med piller tidigt på grund av (enligt mamma finnar) enligt mitt minne pga hemsk mensvärk. Besvären med "mensvärken" eskalerade runt kanske 25 års åldern, kan vart tidigare, har alltid vart jobbigt men under perioder bättre 
Jag har haft mycket problem med cystor som gjort ont, cystor som spruckit och orsakat vätska i buken m.m .m.m 
Men för att inte gå allt för lång tillbaka i tiden så tänkte jag att vi börjar år 2007.

År 2007 sökte jag som så många gånger förr akut för magsmärtor, hamnade hos gyn, då jag sökt flera gånger och då de värsta smärtorna ej helt ”klingat av” (står så i journalen!!) får jag min första titthålsoperation inbokad.År 2007.

Läkaranteckning (Journal anteckning): Lapraskopi utförd utan något uppenbart avvikandefynd. Man ser ett något förstorat ovarium med en ruptur närmast som ovalution. Utskrivs till hemmet med sedvanlig rådgivning. Fortsätter hon ha ont får hon höra av sig till mottagningen för kontroll.

Hon (d.v.s jag) fortsatte att ha ont.....

I slutet på år 2007, på Luciadagen närmare bestämt, fick jag så fruktandsvärt ont i ryggen, jag kunde inte stå på mina ben och hängde på min sambos rygg med mina armar runt hans hals. Jag DÖR tänkte jag. Vi åkte in till akuten och jag fick träffa en ortoped (har jag för mig). Jag undersöktes fick smärtlindring och eventuellt ett recept på värktabletter och åka hem.

2008 söker jag akuten igen, hamnar på ortopeden, remitteras till gyn för ultraljud u.a , och hamnar återigen på "ortopedens" bord.
 
Läkaranteckning (Journal anteckning):Inlades på ortopedkliniken 2008-xx-xx pga ryggsmärtor. Hon har svårighet att trycka fram urin ordentligt. Hon kan inte sitta. MR 2008 Där allt var normalt, frånsett att man såg en minimal mängd vätska i fossa Douglasi.

Inne på ortopedavdelninge möttes jag av mycket misstänksamhet, de ville inte ge för mycket smärtlindring, ville inte göra mig beroende. Jag hade så fruktandsvärtont att jag bara ville försvinna. Minns att skickade en remiss till psykiatrin från ortopeden när jag var inlagd, jag fick besök av en man som var vänlig han föreslog att vi skulle testa att höja min antidepressiva medicin och se om det skulle kunna hjälpa mig, kanske satt smärtorna i min själ? barndomen? Jag hade ju verkligen haft en "riktigt hemsk" barndom och sånt sätter spår. Jag höjde min medicin.....

En liten parentes, minns att jag en gång blev inkallad av en läkare på ortopeden, han sa att jag inte skulle vara otrevlig mot hans sköterskor. Jag var inte otrevlig, hade bara fruktandsvärt ont och ingen tog det på allvar, när man har så pass ont och inte blir tagen på allvar kan det tillslut bli för mycket för vem som helst. Sjuksjöterskan detta avser borde för övrigt aldrig blivit sköterska, hade det funnit lämplighetstest i samband med studierna är jag övertygad om att hon inte hade passerat dem. Jag kände mig förnedrad av hennes bemötande och fick uppfattningen av att hon verkade tro att jag låg inne för att jag gillade morfin.
På ortopeden fanns det en sjukgymmnast som jag aldrig kommer glömma, han var nog den enda som egentligen verkligen trodde på mig att jag hade ont, han var helt övertygad att det var ngt fel på mig men att läkarna inte kunnat hitta det.....Jag undrar om han jobbar kvar, kan man gå förbi med en blomma 6 år senare?

kram