Måndag och höst

Vad hände? det är som att någon dragit ner rullgardinen och ute är det kolsvart och vinden är kall, det är höst nu.

Idag gick det hyfsat bra att stiga upp på morgonen, snoozade bara ett par gånger. Jag snoozar jämt, min sambo säger ofta till mig att det vore bättre att ställa klockan på en tid då jag verkligen måste gå upp. Men det gör jag inte, utan jag snoozar, jag har nämligen en vision, en vision jag haft i flera år och som biter sig kvar. Jag vill vara en sån person som går upp i tid och slipper stressa på morgonen. Jag vill sitta och äta mina mackor och dricka mitt kaffe vid köksbordet i lugn och ro. Mina mornar är allt som oftast kaos. Trött som ett as för att jag aldrig, hur mycket jag än sover, lyckas vakna och känna mig utvilad. Det är egentligen ett under att jag aldrig är sen till jobbet.

Väl framme på jobbet fick jag fruktansvärd kramp, fick springa på toaletten hela tiden och ta en stark värktablett. Uppe på detta har jag fått den värsta magkatarren jag haft på länge. Magsyran sprutar och jag får ta omeprazol och knapra rennie. Hade det inte varit för att jag varit borta så extremt mycket från jobbet senaste tiden hade jag inte stannat kvar. Även att de saker som drabbat mig (speciellt det senaste året) inte är under min påverkan så skäms jag, jag känner mig så fruktansvärt dum, känner att jag är en "svagare" människa än alla andra. Och jag är ledsen, så ledsen, ledsen när jag inte kan gå till jobbet, ledsen när jag tvingas ligga inlagd på sjukhus, ledsen för att jag inte orkar vara en bra vän, syster, sambo. Ledsen för att jag vet att de finns folk som behöver mig men jag kan bara inte. Ledsen för att jag sällan orkar göra något kul för att jag är helt utmattad. Ledsen för att jag undrar om mitt liv alltid skall vara smärta. Ledsen för jag undrar vad det är för fel på mig, vad jag gjort för att få allt detta. Jag känner mig som ett mobiltelefon som blinkar rött för batteriet är nere på mindre än 10%, jag försöker desperat sätta i laddaren men det står bara att "tillbehöret inte stöds". 

Men jag är ändå lyckligt lottad på många vis. Jag har världens finaste familj och vänner. Sådana som förstår när jag inte orkar prata i telefon eller svara på sms, men som inte slutar höra av sig för det. Alla fina stöttande sms, vykort, och presenter som kommer med posten. Allt detta gör att jag orkar fortsätta en liten stund till, orkar stå ut med lite mer. En dag i taget. Ni ger mig hopp och jag älskar er mer än ni någonsin kan förstå. Jag älskar er till månen och tillbaka, en miljard varv runt jorden.

 Kram