Missfall

Dagarna fram till vecka 12 gick långsamt, det kändes som att tiden stod stilla.

En eftermiddag fick jag fruktansvärd kramp i magen, det strålade bak ut i ryggen, jag mådde illa och fick en liten blödning. Jag ringde min sambo och sa att vi måste åka in till sjukhuset. I bilen på väg in till sjukhuset var sambon jätte lugn och försökte övertala mig att de inte var någon fara. Väl framme på sjukhuset undersöktes jag, det kändes som att han tittade i mig med ultraljudet en evighet, men han sa ingenting. Efter vad som kändes som en evighet öppnade han munnen, "det finns inga hjärtljud, jag är ledsen", sa han.

Denna läkaren är kunnig men som en robot, du kan inte utläsa en enda känsla i hans kroppsspråk och det finns ingen skiftning i hans tonfall, d.v.s. hans "tonläge" är detsamma oavsett om beskedet han skall leverera är positivt eller negativt.

Jag började gråta och min sambo tröstade. Vi fick väldigt lite information (eller rättare sagt nästan ingen). Läkaren sa att min kropp behövde hjälp att stöta ut fostret, jag skulle gå upp på avdelningen, få ett läkemedel som hjälpte till att stöta ut fostret och sen kunde vi promenera hem. 

Det kändes som att jag inte fattade någonting alls. Va? vadå Fostret?? hallå!! det här är inget foster utan ett barn, vårt barn, som vi redan börjat älska.

Vi kom upp på gyn avdelningen och inte heller här fick vi någon information om vad som skulle hända. Efter ett tag kom en sjuksköterska in på rummet och stoppade upp två tabletter i min vagina, det gjorde ont och jag var ledsen. Ingen tröstade oss eller kom in för att prata. Jag skulle börja blöda lite sa sköterskan. Vi väntade men inget hände. Några timmar senare kommer hon in igen och stoppar upp två tabletter till för att få igång processen.

Så började jag blöda. Ingen hade förvarnat mig om hur mycket jag skulle blöda. Hur mycket blod som skulle forsa ur min kropp. Så fort jag varit på toaletten och bytt binda och äntligen kommit tillbaka till sängen var det dags för nästa vända, jag blödde igenom "blöjorna" direkt. Det var så mycket blod och klumpar att jag trodde att jag skulle blöda ut hela innehållet i min kropp.

Min sambo fick en säng så att han kunde sova kvar med mig på sjukhuset, ingen av oss kunde somna. På natten började jag må dåligt, jag frös något fruktansvärt och kände mig yr. Vi ringde på klockan och en sköterska kom och tog puls och blodtryck. Jag minns att jag vände mig om till min sambo och sa "nu dör jag nog". Sköterskan verkade stressad och gick och hämtade en sköterska till, de stod och tittade på maskinen och när de nervöst började diskutera med varandra om mina värden och sa att de måste ringa läkare så fick jag nästan panik. De borde inte diskuterat framför mig. Läkaren kom och sa att hon måste undersöka mig. Undersökningen med de iskalla stål instrumenten kändes som tortyr, jag kunde inte ligga stil och jag frös så jag skakade helt okontrollerat. Hon stoppade in tussar  (som stora topps) och försökte få ut lite blod. Jag fick gå tillbaka till sängen och de tippade ner min huvudända och gav mig dropp. Jag hade ett tryck på 50-60/40-50 kom inte ihåg exakt och står ej i journalen.

Läkaranteckning (Journal anteckning):

Undersöktes under natten pga. mycket lågt blodtryck, men var ändå uppegående förvånansvärt opåverkad. Man såg att det var tomt i uteruskaviteten och bedömde inte exeres vara nödvändig. Gavs Ringeracetat och Voluven och patienten mådde bättre.

Får nu två Alvedon och om detta är tillräckligt går pat hem om några timmar annars kan pat stanna kvar över natten.

Reflektion på jornalanteckningarna. "Uppegående och förvånansvärt opåverkad"? ok....

kram