Så tacksam

I söndags när jag kom hem från sjukhuset fick jag nästan en chock av att se hur stökigt det var hemma. Jag tycker det är extra jobbigt med "stök" när jag mår riktigt dåligt. Att ligga och vara dålig när det är stökigt gör att jag inte kan slappna av. Jag känner att jag måste ta tag i det nu. Men det kunde jag ju såklart inte i söndags.

Igår kom lillasyster på besök. Som att någon läst mina tankar. Som ett svar på en tyst bön. Hon lagade den bästa carbonara jag någonsin ätit och städade undan lite. Jag kan inte beskriva hur fruktansvärt glad och tacksam jag blev. Jag blev så oerhört rörd av hennes omtänksamhet. Jag skulle kunna gråta nu bara genom att tänka på det. Hon är så fin, älskar henne så mycket. Jag skulle kunna ge henne vad som helst. Så mycket betyder det för mig.

När man inte orkar själv kan en liten gest av omtanke göra så stor skillnaden och ge ork att härda ut lite till. Har man själv inte upplevt hur det är att vara helt slut, hur det känns när kroppen är så trött att benen tycks för svaga för att orka bära dig. När att ta en dusch för att man inte duschat på 4 dagar är ett helt företag och måste planeras och gås igenom i huvudet lika väl som om det vore tävlingsdag för en elitidrottare. Då kan man nog inte förstå hur tacksam man kan vara.